Jag ville knyta min näve när jag sprang in i mål och samtidigt veta om att personbästan satt där! 4 minuter och en härlig känsla! Näven var uppe!

 Jag öppnade loppet väldigt långsamt i min mening ca (4:30 m/km), detta med anledning till att det var oerhört mycket folk och väldigt svårt att ta sig fram.

Vart lite stressad av detta till en början men lyckades efter någon kilometer att hitta rytmen. Hade planerat att springa första 21 km på 1:17 men blev istället 1:18:10. Försökte öka och kroppen var väldigt fräsch samt svarade bra.

 (Tack till min älskade sambo som peppade på febrilt!! )

Ett marathon är långt och det är lite riskabelt att öka alltför mycket. Fick upp farten litegrann och hittade en kenyanska samt en britt som jag höll med under en längre tid. Fram till och med 30 km så kändes det oförskämt bra och jag kände mig fortfarande relativt oberörd.

Släppte klungan och började trycka på ensam. Vart en del “ensam” löpning. Hade ingen precis bakom mig och det var en bit fram till nästa löpare. Första ihopdragningen i musklerna (baksida lår) dök upp runt 32 kilometer. Fick förkorta steget lite grann. Inget som besvärade dock. Började slita mer och mer i några kilometer innan jag fick upp min fart igen.

Publiken skrek och framförallt alla svenskar runtom i banan. De hjälpte mycket!

Hittade tillbaka till farten och runt 39-41km så var det tungt. Baksida lår började tröttna och bristningen som jag har i vaden sedan en tid började också göra sig påmint.

Inget som dock stoppade mig när jag såg klockan ticka och det bara var rakan kvar. Näven var uppe och det stod 2:38:35. 

Personbästa med 4 minuter. 

Härlig känsla i kroppen och jag är övertygad om att mina 65 kilo har mer att ge framöver.

Nu blir det vila och buffé !

En sak kan jag göra klart för er som undrar: Marathon är inte friskvård men efteråt, jag då njuter man bra :).

Förra året denna dagen kunde jag knappt gå pga fraktur. Nu njöt jag!

Extra stort tack: Min coach!  

Jag är en löpare