Det är ingen hemlighet att jag haft det svårt med uppladdningen och målet har ständigt ändrats. Drömmen jag haft sedan många år tillbaka togs inte ifrån mig. Jag tog mig i mål!

Jag visste på förhand att jag inte skulle sätta personbästa. Målet var från början 2:35 men förändrades ju närmare loppet vi kom. Att inte kunna springa under 3 månader är inte en optimal uppladdning. Den ena skadan började släppa, då kom en annan. Detta skulle inte få stoppa mig.

Jag kan egentligen inte förklara hur jag tänker i sådana situationer. Så sent som i förra veckan beslutade jag mig för att starta trots allt. Visste att risken för att bryta var väldigt hög och nästa säsong kunde stå på spel, vilket det givetvis inte var värt med tanke på min status.

04:00 vaknade jag i morse för att ensam ta mig mot tunnelbanan och därefter till färjan. Det var jobbigt, inte nog med att folk gick runt i mörkret med Halloween kläder men att min trygga punkt inte var med, min flickvän. Kanske låter märkligt med tanke på att jag är så fokuserad men trots allt så betyder det mycket för mig.

Väl på plats så var det fullt med poliser som genomsökte allt. Två gånger fick vi byta påsar och knarkhundar fick sniffa en hel del.

Efter att ha bussat ca 1 timmar så var det dags för nästa kontroll. En hel del sådana blev det (antagligen efter Boston marathon för några år sedan).

Men vad de tog hand om oss, man kände sig omhändertagen och de fanns där för oss. Vi fick en hel del att äta.

 

Väl på plats fick man tillbringa några timmar i de s.k. tälten som fanns för oss.

 

Efter några timmars väntande så var det dags. Loppet jag hade drömt om sedan jag såg min lärare ha en New York Marathon T-shirt (jag var 13 år). Han fick min respekt väldigt snabbt.

När loppet väl började så kändes det oerhört bra. Trots ett lite korrigerat steg med höger foten så kände jag mig lätt och det kändes som de brukade. Jag kollade inte klockan så jätte mycket och lät kroppen bestämma. Målet var ju att ta sig runt. Väl vid 5 km (3,1 mile) så insåg jag att jag hade lyckats trycka på en del fart med vänster trots allt (19min) och 10 km på 38 minuter. Var pigg och kände inte av foten alls. Visst jag sprang inte med steget jag brukade ha men farten och de korta stegen fick det trots allt att gå bra och antagligen en hög dos av adrenalin. Identitetskrisen jag haft fanns inte längre. Jag kände mig som en löpare igen. Det gick helt okej. Mycket energi fanns kvar och när jag väl kollade klockan så såg jag att det gick relativt fort.

Vid ca 15 km kommer en kille och löper jämsides och frågar om det inte är jag som är Tony. Han säger att jag ser väldigt lätt ut och att jag är duktig. Oj, tänker jag de var väldigt oväntat. Han hade tydligen stött på mig tidigare på något lopp och frågade varför jag inte sprang så fort som jag brukade. Något märkligt sett så fick jag energi av detta och tackade givetvis.

Publiken skrek: HEJA SVERIGE! Man njöt och vinkade.

Jag kollar på klockan igen och ser att om jag fortsätter så här så kommer jag komma runt 2:39-2:42, personbästa kanske… Förstår inget men vid 25 km när vi börjar närma oss Bronx om jag inte minns fel så blir det jobbigt. En enormt jobbig backe som inte tar slut. Mina lår tar stryk och jag inser fort att det kommer bli tungt.

Det tunga fortsätter och jag ser folk springa om mig. Det är inte långt ifrån kramp nu.

Men vad händer?

Givetvis så inser jag att jag inte har några långpass i bena sedan flera månader tillbaka och det får jag sota för nu. Bena tar helt slut. Orken finns där men jag får kämpa med mina lår.

Farten går ner och jag hoppas bara på att inte få kramp. Jag vill inte stanna med blybenen, de kommer bli tungt att starta igen.

Närmar mig runt 35 och jag ser bara blågula flaggor och oj vilket jubel. De skriker och ger energi, men jag var inte trött, mina ben var. Får ingen fart och vet att om jag ökar så kommer krampen.

Vid 40 börjar nacken krampa och rumpan i etapper. De släpper fort men vid 41km tar det stopp. Baksida lår tar helt stopp och jag får stanna. Det ville inte publiken, de skriker och jublar på mig så stoppet blev inte långt. Väl in på mål så var mina ben mer en slut och jag hör ett skrik som lyckas överrösta det mesta, – du är bäst, jag älskar dig. Hon hoppar och jag börjar bara veva med händerna och tar mig tillslut i mål.

 

Är jag nöjd? Det måste jag vara! Tiden 2:56 är min sämsta tid som jag gjort på ett marathon men detta var trots allt en riktig utmaning. Till en början var jag lite smått besviken när bara tanken slog mig att inte kunna persa men jag är inte hel. Hade aldrig rekommenderat någon att starta men jag vet att jag inte funkar så. Jag fixade det och jag vet att jag är en löpare! Drömmen som var nära att tas ifrån mig gjorde det inte!

Efteråt fick vi känna oss som unika, alla applåderade och berömde oss.

Har lärt mig mycket under detta loppet. Kanske inte hur mitt huvud funkar 🙂 men jag vet att jag fixar det jag vill. Hade verkligen allt emot mig och i mina ögon otränad. Mina lår var helt enkelt försvaga, det är fakta.

Maten efteråt ja den var god, men jag kan inte gå :).

I New York har de verkligen fått en att inse det fina med löpningen. Man kan här vara stolt över att man gör det man älskar, att springa. Alla som idag genomförde det faktiskt tuffa loppet (jobbigare än Stockholm Marathon) skall vara stolta.

Jag genomförde det, tror därav att många fler därute fixar ett marathon. Testa 2016.

Nu väntar det säsongsvila för mig, äntligen! Nästa år väntar ett personbästa i Berlin och då skall jag vara redo! Jag skall läka nu och börja på 0 igen och inte på -2.

Obs: Lyssna imorgon på P4 Jönköping..

Jag är en löpare och kommer fortsätta vara det! Tack till er alla, jag har läst ALLT ni skrivit på sociala medier samt sms m.m.! <3

/Löparen