(Bild från idag)

Överbelastning i foten sedan Juli månad 2015.. Över 7 minuters personbästa 2015 och nu vågar jag äntligen hoppas igen…

Tiden brukar gå fort, men inte när du är skadad och inte kan göra det som du brukar göra varje dag. Att springa och utvecklas är det jag brinner för. Nervositeten som finns där innan ett lopp och känslan efter ett lopp. Att känna när man står på startlinjen att “jag kunde inte ha förberett mig bättre” är en oerhört behaglig känsla. Den känslan fanns där innan fotens bekymmer dök upp.

Att jag klarade av ett marathon (New York) med ett korrigerat löpsteg och tejpad fot är fortfarande ett under för mig.

Sedan dess har jag jobbat med att stärka upp kroppen och framförallt inte tappa alltför mycket styrka i foten. Har mixtrats en hel del med olika specialsulor som funkat tillfälligt men givit andra bekymmer. Fått mycket hjälp av mina sjukgymnaster Amir och Andreas (TACK!). De tillfälliga sulorna är nu borta och mina vanliga footbalance sulor är i och styrkan börjar komma tillbaka.

Nu äntligen efter massa slit på gymmet och en hel del rehab hemma så börjat jag se ljuset och hoppet börja växa inom. Personbästa med cirka 7 minuter sattes 2015 på de distanserna jag la lite extra fokus på (marathon, halvmarathon). Hoppet är tillbaka igen och tankarna mot några personbästa även detta år.

Foten har ställt till det väldigt mycket för mig, men den ska nu bli min styrka. 6 månader problem betyder 6 månaders tid att stärka upp mycket annat.

Sakta med kontroll kommer träningen öka. Träningen sker med huvudet och inte med hjärtat 🙂

Blir mycket slit och en hel del mentala fighter, men jag är redo för det!

Ser framförallt fram emot Berlin Marathon detta år!