Alla dagar är inga bra dagar..

Sociala medier kryllar av positiva träningsbilder och många leenden. Men är allt alltid så bra?

Jag kan själv placera in mig i det facket där jag sprider ett stort brett leende lite då och då. Detta inspirerar och motiverar många (har jag hört). Men varför inte lyfta fram det jobbiga också?

Dag 2 på lägret började precis på samma sätt som mina dagar brukar börja samt även på lägret, morgonlöpning.
Känslan är god i kroppen och en skön känsla i musklerna infinner sig.

Dagens tuffa pass skulle bestå av löpskolning (löpteknik), intervaller med backe tillsammans med en av mina förebilder Oskar Käck. Tidigare landslagslöpare som sprungit för min klubb IFK Skövde.

Rödbetsjuicen fanns i magen och det fick jag bli påmind om..

När man väl börjar trycka på ordentligt och har Oskar bredvid sig och oftast några steg före för att få mig att trycka på så måste man ha magen i balans. Det hade jag inte..

Jag har tidigare varit med om detta och visste vart detta skulle leda.. Jag fortsätter trycka på och Oskar fortsätter pusha samt motivera. Men tillslut så går det inte. Oskar ställer frågan – Skogen? Får fram ett JA och får ta en backe ytterligare för att komma upp…

Man kan tro att det blir bra efter men så är inte fallet.

Det som de flesta kanske hade gjort är att bryta men det fanns inte. Min ända tanke var att det är idag som jag har som bäst möjlighet att utvecklas och få bra sparring så det var bara att köra.

(Bild från i fjol)

Väl nere med en blodig hand så skriker jag ut till Oskar att jag är en ny människa, vilket jag inte alls var då magen värkte men det var nu det gällde. Jag ville springa trots smärtan!

Han hakar på och farten är uppe i 2:55 samt 2:34 när det lutar. Känslan för mig kan beskrivas med två ord: för jävlig! För Oskar såg det ut som en uppvärmning. Men ack så bra det var nu i efterhand. Den där dialogen med sig själv om det var kul eller ej, ja de svaret var tydligt nej. Bara för detta så körde ytterligare ett varv trots att de flesta var i mål.

Att vara slut efteråt fick jag känna av. Kvällen valde jag att inte haka på min klubb utan vara ensam kvar på rummet och bara ta det lugnt och försöka få magen att må bra igen.

Hur är då känslan idag? Jo, idag på morgonlöpningen var man pigg i kroppen men magen är fortfarande sådär. Trötthet infinner sig och löpsuget är sådär. Varit för mig själv och försökt sova och bara ta det lugnt innan det är dags för 34 km löpning.

(En bild som inte visar löparglädje. Recovery mode)

Är löpning då alltid ros? Kanske inte alltid, men det är det som jag älskar och det som får en att utvecklas. 34 km återstår idag..

Klarar magen detta? Återstår att se…