Nya mål och mot utveckling. Äntligen tar jag tag i bekymret

Redan innan New York marathon fick jag veta att en sena i foten strulade lite för mig. En sena som inte stoppade mig från löpningen helt men som hämmade mig från att vinkla foten nedåt och trycka ifrån ordentligt efter några kilometer samt smärtade. Har behandlats av min mycket duktiga sjukgymnast kontinuerligt. Men en sena tar tid. Kan ev. ha att göra med att den ligger nära “benbiten” som jag fick ett ödem i.

Jag har vant mig att springa med smärtan och under loppen har det egentligen inte varit stora problem. Smärtan har jag lärt mig att ta vid detta laget men när adrenalinet inte finns där på samma sätt som vid loppen under träningarna så gör det fruktansvärt ont. Många stopp under löppassen och smärta på morgonen.

Har mörkat detta under en längre tid och det är få som fått veta det. Anledningen till det är väll en typ av “skam”. För man springer ju för att det är kul. Men man lär sig att förneka även för sig själv. Märkligt. Man skäms för att man inte vill skylla på något. Vilket jag verkligen inte kan göra heller. Då jag kan springa och bevisligen långa lopp också. Däremot har det hämmat min träning. Kärleken till löpningen är uppenbarligen väldigt stor och mycket smärta kan man tänka bort men inte rörligheten i fotleden då det låser sig.

Idag tog jag beslutet att ställa in några lopp (bl.a SM milen) för att fokusera på att helt bli av med smärtan och sluta springa med tabletter i kroppen.

Stora målet i år är Berlin Marathon utan tvekan och jag vill kunna träna ordentligt inför detta. 3 längre pass detta året räcker inte.

I samråd med flera så fick det idag bli kortisonspruta i foten.

Jag hade kunnat springa hela säsongen utan sprutan. Hade inte förvärrat något men samtidigt så hämmar det min utveckling och mitt löpsteg. Gäller att tänka långsiktigt.

Nu blir det vila några dagar för att äntligen bli av med skiten. Trots att jag vanligtvis är emot sådant och inte vill tvingas till vila :).

Nu blir det några dagar vila och på söndag får jag börja springa lite lätt igen. Men inga tävlingar och inga tuffare pass.

Stort tack till min sjukgymnast Andreas, läkare samt coach!

Självfallet fick det bli ett “sista” pass innan löpvilan :).

Och vad jag njöt!