Kroppen var alltför nedkyld och sjukhuset var inte långt bort. Jag såg svart och skakade. Mitt tuffaste lopp hittills och jag persade med 3 minuter! 2:43!

Tillskillnad mot tidigare år så valde jag och min kära sambo att övernatta för att denna gången vara helt utvilad. Suget var enormt och jag ville bara ställa mig på startlinjen och springa i mål med ett leende när jag persat.

Vid uppvärmningen kände jag mig lätt och grymt motiverad. Riktigt roligt med alla hälsningar från de som följer mig på sociala medier, bloggen m.m. på plats.

Jag visste att det eventuellt skulle börja regna och det tyngde mig inte alls, tvärtom. Det brukar passa mig väldigt bra. Men denna gång var det inte positivt..

Starten började väldigt bra och jag kände mig väldigt pigg i bena och allt flöt på som jag hade bestämt på förhand.

Efter cirka 5 kilometer kommer regnet och extrem motvind som kanske omedvetet tog en del krafter. Jag kände mig fortfarande pigg och skakade av mig de negativa tankarna väldigt omgående.

Regnet blev värre och vindarna fortsatte blåsa på. Vanligtvis brukar man försöka ta rygg i en klunga men jag hade inga alls.

Bena blev tyngre och motivationen började tryta när jag började inse att vädret bara kommer bli värre. Vid cirka 17 kilometer innan det jobba partiet i Djurgården där det är mer eller mindre ekar tomhet av människor så får jag en nytändning. Min sambo står där helt oväntat och skriker “Kom igen nu älskling, duktig du är!!”. Jag hade ingen ork att ge någon reaktion men kroppen vaknade till liv. Jag fortsatte springa ensam tills cirka 21km då jag lyckades springa fatt en klunga för att sedan ta rygg och hålla samma tempo. Bena var tunga och det mentala ja de spökade. Jag hade 21 kilometer kvar (en halvmara som jag sprang förra veckan).

Förhållandena blir bara sämre och regnet öser ner samtidigt som flera löpare bryter framför en. Tanken som slår mig är: “vad skönt det vore!”. Bena var som bly och kroppen skrek efter att få stanna.

Väl vid 30 kilometer så började hoppet tändas, ett lidingölopp är fixat och det är BARA 12 kilometer kvar. Tiden slutade jag bry mig om och insåg att perser inte skulle ro i hamn, som jag lovat. Västerbron kommer (loppets högsta punkt). Jag passerar en viss Anders (vunnit Stockholm Marathon) som jag alltid sett upp till och får energi samtidigt som jag ropar kom igen nu!  35 kilometer och jag hör ett extremt jubel och skrik “KOM IGEN NU TONY!!!”. Det är Icepower. Lyckas få fram ett leende och nu inser jag att jag fixar det till 37 kilometer (där flest bryter). Powerbar gelén med socker och koffein trycks ner i halsen på mig och omedvetet passerar jag 37 kilometer och jag ser Stockholm stadion. Jag ska in där! Skorna är blöta och extremt tunga, mina kläder likaså och vaderna ja dem är tyngre än hela mig som visserligen inte väger mycket :). När jag blinkar med ögonen ser jag stundtals svar. Obehagligt. Får inte bort detta men försöker att fokusera på arenan. Tiden är passé men jag ska i mål.

Arenan kokar och adrenalinet börjar pumpa samtidigt som krampen inte är långt borta.

Jag förstår inte riktigt vad som händer när jag springer i mål. Jag stupar framlänges mot marken och lyfts upp av funktionärer samtidigt som jag ser en extremt glad och lycklig sambo som vinkar efter mig. Väl framme hos henne så börjar tårarna rinna hos mig. Jag fattar inte att jag tagit mig i mål. Det ända jag hör mig säga är att vi fixade det!

Jag fall omkull flertalet gånger och känseln var borta på mina armar. Kroppen var extremt nedkyld. Jag visste att jag inte var långt ifrån att svimma. Mina kläder slängs av och min sambo får hjälp av två funktionärer och jag sattes samtidigt vid en så kallad handtork för att sluta skaka.

 

Nu vet jag min tid och jag vet att jag persade med 3 minuter! 2:43 blev den officiella sluttiden (beräknat på när jag passerade startlinjen och mållinjen).

Värmen är tillbaka och energin är tillbaka! Stort tack allihopa (tränare, familj, flickvän, vänner, ni som följer mig på sociala medier, alla!), för alla positiva ord och kommentarer!

Jag lovade ett nytt pers, jag satte det trots vidriga förhållanden och tankar på att bryta vid flertalet tillfällen! Jag är en långdistanslöpare.