Att ta sig över sina egna hinder, att springa från Skövde till Jönköping, trotsa värmen, trotsa smärtan, klara av alla branta backar och att ta sig i mål. Vi klarade det!

Jag visste att det skulle bli tufft mentalt men kanske inte så här tufft. På kartan syntes inte alla branta backar uppför och nedför, alla svängar och till och med saknaden av vissa vägar. Hel del fel springningar blev det också (är dock van). Och inte tala om den värmen som långsamt gav ena käftsmällen efter den andra, så kändes det.

Starten gick och det fanns en stor glädje inom mig! Jag har som längst sprungit 42 km (marathon) ca 1-2 per år, och nu skulle jag springa två efter varandra. Men samtidigt så visste jag att det kommer stärka mig mentalt, fysiskt och framförallt göra det som hela tiden tänkt på, springa från Skövde till Jönköping.

Jag öppnade upp med ca 4:20 fart och pendlade ibland upp mot 4:50 för att dra ner på det. Bör tilläggas att jag gjort en hel del tester tidigare och vet hur länge jag kan hålla den farten och det är länge. Men då på raksträcka.

Första 30 km gick utan problem och med bra fart tills magen verkligen inte ville mera. Kände mig tung ganska tidigt men trodde det skulle gå ändå. Fick bli några stopp (4 stycken). Men som 1 person gissade, att jag skulle bryta det fanns inte!

Värmen slog på mer och mer och magen likaså. David peppade på något enormt och det räckte till och med ibland med en tumme upp.

Fick då och då även uppläst vad som skrevs på framförallt facebook. Peppen betydde mycket. Även David var fräsch till ca 40 km då de oväntade backarna kom. Jag kom till ett vägskifte och navigeringen den fanns hos David (GPS i sina hörlurar) men vart var han?

Jag skrek och ville fortsätta men med en väska på ca 15 kilo och en sadel som inte bör finnas på cyklar (stenhård) så fick han det jobbigt. Jag sprang lite fram och tillbaka men kunde inte möta upp han, det var en kossa som hade hoppat över stängslet och jag ville inte utmana ödet :).

Tillslut kommer han och jag var väldigt mycket piggare en han var.  Då tog jag tag i telefonen för första gången (påfyllningen skedde).

Min fart var fortfarande bra och jag hade ett mål i huvudet, runt 6 timmar. Men dessa backar..

Solen tog mer och mer på mig och självklart slet fel springningarna en hel del då GPS:en inte visade korrekt. Samtidigt som magen ville stoppa. Efter ca 4 toa pauser så kändes det bättre och vi var starka. David hade känningar i bena men peppade på. Han läste upp vad som skrevs på sociala medier, vilket gav oerhört mycket energi.

Vi höll oerhört bra fart tills 60 km då han själv kollade på klockan och insåg att det gått väldigt fort! -“Du är inte mänsklig”! Det gav ännu mera energi. Jag fixar det här! Vi fixar det här!!

Den sadeln som David satt på brukar ge mig värker efter ca 20 minuter och han hade nu suttit där ca 4 timmar! Imponerad! Han fortsatte peppa!

Efter denna landsväg var vi för första gången ute på riksväg 26. På förhand trodde jag det skulle kännas jobbigt med trafiken men det var det inte! Några peppande vänner tutade och vinkade och det blåste. Värmen var nu som värst och det brände. Huvudet började koka samtidigt som mina ben började domna bort.

Väl ute på skogsvägarna så var mitt högra ben riktigt illa ute. Benet alltså inte foten började domna bort. David hjälpte snabbt av mig med kompressionsstrumporna och det började kännas bättre. Nu kör vi ropade jag och vi klappade på varandra!

 

Musiken i Davids tunga väska var igång och det spelades låtar som jag lagt in i förväg. Några låtar för att skoja med han från mitt pass på Friskis & Svettis. Bägge började dansa och skratta :). Detta var skoj!

När skylten var framme börjar David le och likaså jag (efter sista magkolapsen). Vi fixar det här utbrister David och säger gång på gång att det är slutet nu!

Mot 70 km började huvudet koka över och jag sänkte farten markant. Mina lår hade tagit väldigt mycket stryk av alla backar. Både fram och baksida av låren. Det gjorde nu ont. Det var väntat men kanske inte så här mycket då backarna var för branta och för många gentemot vad vi hade väntat oss.

En hel del gel trycktes in i kroppen samt saltersättning.

Vi körde på och i Habo kom krampen. Baksidan av mitt vänstra lår. David häller vatten över huvudet på mig och försöker ge mig energi. Efter att han skakat igång mina ben så körde vi på igen och vid Bankeryd så tog det stopp. Värmen började vinna över mig.

Jag hade kramp, huvudet kokade och jag märkte att jag sluddrade samtidigt som jag började gunga lite lätt.

David säger åt mig att stanna upp för att han ska lösa salt (då detta var slut). Springer in på ett cafe och får med sig en hel del i vattnet och jag lyckas få i mig detta.

Vad väntade oss? Jo en backe till!

Minns att jag tänkte att det inte var lika roligt nu. Jag kunde dra på med fart om jag ville och kraft fanns till det men jag ville orka hela vägen.

Vi tar oss upp trots att krampen inte ligger långt bort.

Vi var nära nu! Framme vid Bankeryd kom nästa kramp, men vi körde på. Fler och fler backar kom.

Väl inne vid Åbolid så kände jag igen mig.. Vi var nu inne på min löprunda som jag sprungit sedan jag började löpa. Vi var på hemmaplan. Inte långt ifrån mina föräldrars hus och nu började det gå nedför.

Men även det var jobbigt för låren! Krampen var där igen! Jag skrek åt David att ge mig vatten och slänga fram telefonen så jag fick se det som skrevs på de sociala medierna. Vilken pepp! Samtidigt ser jag utmed vattnet Stora Hotellet där jag visste att mina vänner från Skövde skulle stå, min flickvän och vänner från Jönköping. Det är spurten nu säger David! Du är grym!

Tacksamhet fanns där mot David som lyckats fixa det här med mig och jag drog upp farten sista 3 km. 4:20 där allt började.

Hör folk jubla utmed vattnet, och vid piren så jublas det! Tack! Vid Stora Hotellet står dem! Sprungit ett Vasalopp för att se dessa människor, att ta mig tillbaka till där allt en gång började och att få springa hem till mitt Jönköping. Jag har sprungit till Jönköping från Skövde! Vi fixade det David Nimstad!

Ville nu inte sluta springa!

 

Jag är en badkruka, höjdrädd och kanske en fegis men hade lovat att bada i Jönköping med David efteråt som tack, det var bara att hoppa ner i kanalen.

 

Var först förvånad över att jag inte hade några skavsår, men fick äta upp det efter att jag hoppat i vattnet då allt kändes av då…

Kvällen avslutades med buffe tillsammans med Skövde vännerna. Kan dock tillägga att det blev en hel del glass också :).

Hade hoppats på en bit över 6 timmar vilket det såg ut att bli men är ändå nöjd med tiden som jag sprang i mål på. Nådde Stora hotellet på tiden: 8:39:50

Var oerhört många tävlande och resultatet kommer jag att försöka presentera så fort jag kollat igenom alla. Varit ett oerhört intresse att framförallt vinna bilen en weekend och jag lovar er att de är värt det. Till vinnare: testa kör Skövde – Jönköping. Lovar dig, det är jobbigt men jobbigare med löparskor 🙂

Jag hade aldrig tidigare sprungit längre en 42 km och det gjorde jag igår. Jag dubblade det!

Jag hoppas att alla ni som sprungit exempelvis 5 km som längst testar på att springa några km längre en vad ni tidigare gjort. Våga tänja era egna gränser och våga lämna bekvämlighetszonen. Ni är starkare en vad ni tror.

Vill avsluta med att poängtera att jag är en långdistanslöpare trots allt! Ultra löpning är inte riktigt det roligaste jag vet men jag vågade utmana mig själv och hoppas det motiverade er andra.

Stort tack för allt stöd! Ser fram emot halvmarathon och intervallträning!

David: Vi klarade det!

Före och efter 

Skövde – Jönköping med löparskor avklarat!