På förhand trodde jag inte jag skulle kunna klara av att springa backintervaller..

För några år sedan sa en väldigt populär och framgångsrik idrottsläkare till mig att jag inte kommer att kunna springa på 2 år. Det tog knäcken på mig, i 2 dagar. Fick behandling av min sjukgymnast och var på bena någon vecka senare och jag var på gång igen..

Sitter nu i ett skede när jag rekommenderas en operation och varje löpsteg jag tar kräver mer av mig än tidigare. Men av någon anledning så ler jag trots detta. Är det dags igen? Att bevisa att jag känner min kropp så pass väl och motbevisa igen? Dagens pass skulle säkert varit ett rent helxxxx för många, men jag njöt. Började med 1 timma crosstrainer och därefter backintervaller med min klubb.

Njutning på hög nivå. Vi skulle springa 10 ggr. Ca 80-90% av maxpuls dit och ned jogg tillbaka för att varva ner och sedan gasa igen. Det smärtade inte alltför mycket, förutom låren som började få smak av mjölksyra. Kroppen fick känna vid de kalla vindarna och hjärtat, det LOG brett. Var uppe i ca 92% av min maxpuls och vad skönt det var.

En kille i klubben sa på förhand att du hinner 12. Insåg att de skulle bli tufft. Men med en maxfart på 2:25 så hann jag 15!

Hela kroppen ler nu :).

En stor fördel med att använda sin kropp dagligen och ge den ständiga utmaningar är att du lär känna din kropp. Jag gör det. Jag vet att jag kan springa och jag vet när jag skall sluta. Nu kör jag på! Får behandling och det känns oerhört mycket bättre för varje gång.

Rekommendationer är inte alltid fakta. Fakta tar jag och lyssnar jag på. Men min kropp lyssnar jag på i första hand.

“Never let your head hang down. Never give up and sit down and grieve. Find another way.”

Nu blir det sängen och väntandes med stor längtan till klockan ringer i morgon klockan 05:00 för 20 km löpning! God Natt!