2013 Båstad halvmarathon var jag nöjd och känslan efteråt var behaglig. Årets lopp avklarat..

För ett år sedan stod jag på startlinjen i Båstad (Torekov) med lite lätt nervositet. Det ända som jag kände till om loppet på förhand var att det var delvis kuperat och troligtvis skulle bli min tuffaste halvmaran jag sprungit.

Jag började då i relativt kontrollerad fart och sprang då tillsammans med min nu bästa löparvän, Patrik. Höll en stabil fart trots vadskada och sprang in på en andra plats. Var starkt då.

I år var jag ännu mera sugen till en början.

Bestämde väldigt tidigt att jag skulle springa i år, samt få springa och allt var bokat. Efter lite oväntad strul på den privata fronten gjorde att jag mer eller mindre hade blivit tvungen att avboka. Men två dagar innan start så fick jag det bekräftat ännu en gång. Ny uppladdning igen. Suget fanns där trots allt.

Väl på startlinjen så var jag laddad och målet var givetvis pallen och kanske till och med första platsen. Tankarna fanns där. Jag öppnar upp i en fart som var snabbare en i fjol men ändå relativt behagligt. Kände mig lätt.

Jag håller täten och strax efter mig har jag en kille som jag kände igen men inte kunde placera. Jag väljer att sänka ner farten en del mot min egna fart som jag tänkt hålla (3:43). Släpper förbi honom och inser relativt fort att pallen kommer jag fixa och nu gällde det bara att göra mitt bästa och vara nöjd efteråt.

Motvinden fanns där men trots detta njöt jag. Jag kände mig lätt tills något började kännas konstigt. En inre trötthet kom upp. Var det kramp i magen? Jag vet ännu inte vad det är men jag märkte att mina ben började tappa kraft redan efter 5 km och för inbitna löpare så kan jag meddela att blybena var framme. Hade låg puls men något satte stopp. Andningen gjorde ont.

Smärtan sträckte sig ned mot midjan och vänstersidan. Var en krampkänsla. Nu var suget inte lika stort!

Jag ville i mål och släppte förbi löparen som var en bra bit bakom mig. Går det här? Sänkte farten markant och var nu nere på en fart under min träningsfart på längre distanser. Kändes inte bra. Blybena fanns där och längtan mot mål likaså. Redan vid andra vätskestoppet så fick jag stanna och dricka för att jag behövde det. Kände mig inte uttorkad men oerhört sugen på få i mig något flytande.

Vid backarna gick det inte alls fort och jag försökte hela tiden blicka tillbaka till fjol årets lopp för att minnas hur det kändes då. Men det gick inte alls. Jag sprang helt ensam och såg hur 2:an ökade sitt försprång från mig. Trots att jag inte tyckte han sprang fort, men jag sprang mycket långsammare..

Några i publiken utmed vägen skrek mitt namn och lycko-önskningar. Det gick in och ett leende kunde jag knappt ge, men tummen kom upp. Det var allt. Ville göra en ökning men det gick inte. Min mage stod utåt och jag ville bara stanna.

När det går uppför så går det alltid nedåt, vilket gjorde att jag lyckades ta in lite förlorad tid men mer gick det inte. Jag slutar på en 3:e plats.

Att nu i efterhand veta om vem 1:an var så vet jag att jag inte hade haft en chans då detta var landslagslöparen som vunnit halvmarathon och sprungit på 1:05. Men att ge bort andra platsen och själv springa in på en dålig tid är inget roligt. Precis så kan jag beskriva loppet, inte roligt.

Farten sänkte jag slumpvis ännu mera då jag insåg att jag inte kommer komma ifatt och att jag redan sprungit riktigt dåligt.

Vad var det för fel? Var det pollen eller vad det kramp i magen? Det har jag inte svaret på. Men även idag så känner jag av det.

 

Självklart kommer det kollas upp vad det var som gick snett. Väl hemma så kände jag mig fräsch i kroppen och valde att köra ett lite lättare konditionspass på gymmet tillsammans med min flickvän för att känna på det i lite lugnare miljö. Strax under 1h träning blev det och känslan i magen och bröstet fanns kvar.

För er som oroat er sedan Göteborgsvarvet då det första gången kändes av så kan jag lugna er med att många tester har gjorts och det tyder inte på några fel alls. Förutom eventuella allergier. Vilket är under utredning.

En sak som är klart är att löpning inte är som de flesta idrotterna. Men jag älskar det!

Snart ser ni mig på lite snabbare lopp igen! Både kortare och längre…