Tredje året i rad så valde jag att ställa mig på startlinjen till ett lopp som jag kanske inte alls älskar att springa i och med att det är fruktansvärt mycket uppför och det jobbigaste loppet jag sprungit någonsin. Placerat mig 2:a, 3:a tidigare år, och efter årets prestation så fanns det även krafter kvar…
Ibland vet jag inte hur jag själv tänker när det gäller planeringen av lopp. Deltagit i Båstad två gånger tidigare och varit helt slut efteråt varje gång. I fjol så fick jag problem med magen och ville till och med bryta. Backarna hjälper inte heller till. Väldigt branta backar och vill man sätta personbästa så är det inte till Båstad man skall åka :). Däremot är det väldigt fint och ett extremt bra arrangemang (antagligen därför jag återkommer). Målet med loppet på förhand var faktiskt att se det som ett bra träningspass.
Ingen hemlighet att jag i Stockholm sprang in i väggen efter 35 kilometer och började då inse att min måltid som faktiskt var över 5 minuter bättre en mitt tidigare pers inte skulle kunna nås, börjat tvivla. Efter att man väggar så försvinner glädjen en del. Trots att jag persade med 3 minuter.
I huvudet så ville jag persa även idag men vet om att det blir nästintill omöjligt då bena tar extremt mycket stryk i backarna.
När väl loppet börjar i regnet så håller jag min planerade tid sådär. Jag hade faktiskt bestämt mig för att springa in på 1:17 för att få ett bra pass. Men flera hakar på och vi håller en riktigt hög fart (3:10-3:15). Jag är bekväm men det och försöker känna av löparna. En efter en trillar dem och vi är nu två. Efter ca 3 kilometer så händer det som inte får hända, vi springer fel. Ingen visar vägen och tillslut stannar jag då det är en återvändsgränd och vi bägge ropar, – vart ska vi? Spurten sker för att vända och ta ikapp den förlorade tiden trots att vi tappat en hel del. Publiken skriker och det visar sig nu i efterhand att funktionären i det området gjorde sitt jobb SÅDÄR.
Stigarna är små och loppets banprofil liknar mer ett trail lopp. Alltså inget snabbt lopp alls. Jag testar att göra en ökning i backen då jag märker att jag blir mer och mer irriterad av den andres armbågar och märker att det funkar.
Nu blir det sololöpning! Kanske inget jag egentligen önskade då det är väldigt tufft men jag ville få upp glädjen och hoppet i loppet.
Vid ett parti så märker jag att det är totalstopp av kossor! Vad gör jag? Går ej runda dem då de täcker hela området och jag måste säga att jag hade en viss rädsla i kroppen. De är större en mig och väger mer en mig :).
Kanske fullt naturligt så börjar de springa och de springer framför mig. Kände mig lite som grisen Babe som “vallar” kossorna. Fick dra ner lite på farten men jag kom framåt :). Publiken hejade på och fick sig lite underhållning.
Försökte hålla min fart så gott det gick. Trots att backarna var så branta att jag ibland till och med funderade på om jag gick eller sprang. Syran satte sig men målgången var målet och denna gången bröt jag trenden. Första platsen. Efteråt så var bena rätt sega men annars så kändes det som ett bra träningspass. Formen är trots allt väldigt bra och efteråt så är man givetvis nöjd men samtidigt så undrar man om man kunde ha tryckt på mer för att känna att man verkligen tagit ut sig.
De extrema backarna stör rytmen och stressar en väldigt mycket just när farten går nedåt. Men tiden blev som jag planerat 1:17. Enligt klockan så var det ett bra träningspass men inte ett maxat lopp. Snart så persas det ytterligare en gång och då skall det vara under 1:14.
(Tillsammans med Olof från Polar)
(Prisutdelning)
Stort tack för all support på plats som hejade på så oerhört bra, på sociala medier och vänner samt familj!
Fler bilder från loppet kommer att komma framöver.
Jag är en långdistanslöpare!