9 veckor sedan jag sprang sist. Skadan vägrar bli bra och lopp för världens barn stod på på tapeten. Självklart måste jag dra mitt strå i stacken. Springa, skänka pengar och kanske ge mig själv lite glädje också..
Benmärgsödemet i foten ger sig inte. Smärtar fortfarande i framfoten och behandlingarna fortgår likaså de alternativa passen. Två pass genomförs/dag. Jag vet om att jag tappar för varje dag som går, vilket är väldigt jobbigt och frustrerande. Men kan inget göra förutom att göra mig redo när det väl är läkt och jag kan springa.
Innan loppet så skänkte jag givetvis pengar, men valde att inte värma upp som alla andra. Jag ska jogga mig runt med korrigerat och förändrat löpsteg. Ena foten framfoten som vanligt och den andra får jag springa på hälen med. Lätt jogg helt enkelt.
Tar mycket kraft och är väldigt jobbigt. Men jag ställer mig längre bak och startar väldigt långsamt. Peppar alla i ledet och försöker trissa upp farten lite granna så att de utmanas. Jag tänker inte på farten alls utan bara på min fot.
Tar upp täten för att bara känna känslan av att vara en löpare och faktiskt få upp lite fart trots att springer konstigt :). Jag njuter och har en som nosar mig i ryggen, vilken känsla. Hoppas på att han trycker på och tar ledningen. Jag löper vidare och slutar med att jag inser att ingen är med mig. Jag låg mot slutet på 3:28 fart med en extremt märklig löpteknik och kom först.
Totaltiden var inte alls bra men det bryr jag mig inte om i detta fallet. Att även samtidigt ha bidragit till de 132000 som drogs in, de bryr jag mig mer om.
Prestationen i sig har häller ingen betydelse, verkligen inte. Men det gav mig trots allt kraft och hopp. Jag skall fortsätta med cykeln, löpbandet i Linköping, vattenlöpning m.m. Jag saknar min löpning, varför inte fortsätta kämpa för det?
Ser fram emot special sulan som håller på att framställas för att benet i foten som är skadat skall “kopplas bort”.
Oavsett om jag hade kommit först eller ej så fick jag känslan jag sökte. De där som bara löpningen ger mig..
(Tillsammans med tvåan)
(Foto: David Westh. Är tagna utav Sveriges Radio P4 Jönköping)
Hahaha du är en riktig komiker. Lik Öz Nujen faktiskt. Springa med framfoten på ena och hälen på den andra. Har aldrig hört nåt liknande. Mot slutet, menar du då sista 50 metrarna? Lycka till med rehaben!
Jadu “Matte”. Det går att korrigera ett löpsteg så att man springer “på hälen”. Samt vanliga löpsteg på ena då jag ej KAN springa som jag brukar med ena. Då den ej får belastas.
Så ja, får springa så, vilket ger smärtor på andra håll. Därav att jag vanligtvis ej springer men gjorde det då syftet var gott. Är skadad uppemot 3 månader +. Tack för omtanken.
Det du kanske inte heller vet är att tekniken gått framåt.. Funderat på om jag skall blockera dig från fb och taggningar också då du verkar ha väldigt stort intresse till att klaga på andra. Inte lägga ner mer tid på dig själv och göra andra gott en försöka med annat?
Lycka till med ditt
Kom långt med ditt IP nummer :). Sköt om dig
Ok men är det inte kul med lite uppmärksamhet?
Jag har aldrig kommenterat dig på Fb. Förlåt då men kan ibland inte hålla mig att kommentera roliga inlägg i cybervärlden. 3.28 fart och du “kan knappt” springa, det är komiskt. Men jag hoppas att du blir bra igen men du kanske måste inse att du inte är stålmannen.
Kul? absolut när det gäller gott syfte. Aldrig påstått mig vara något stålman. Kräver ingen beröm eller självömkan. Däremot så framgår det tydligt att jag mer eller mindre sprang felaktigt och hällöpare kan springa fort. Borde du veta. Men prova själv att tappa något tungt på foten så du åker på en stressfraktur på din framfot och försök spring på framfoten.. Går ej, men du kan springa på hälen. Så fort framsidan aktiveras så gör de ont och benet kan spricka.
Anledningen till att jag skrev om loppet var syftet och att det var skönt att känna känslan igen. Hade jag varit en stålman så hade jag inte haft en fraktur i foten… Har man inte sprungit på barmark på snart 10 veckor och trots detta lyckas komma upp lite i fart, trots att det smärtar ja du förstår nog själv. Det gör ont, det är jobbigt och du har tappat men man gläds då man gjort andra gott samt fått känna smaken av löpning igen.
Så lägg mer tid på dig själv istället och försök sprida glädje istället. Brukar funka och vara roligare
Ok no problems, jag har väl skrivit en och annan påpekande kommentar men denna var den sista.
Att satsa på löpning blir väl ofta en slags chansning där man aldrig kan veta var gränsen för kroppen går. Just denna gång var det så unikt med ditt löpsteg så jag “var tvungen” att kommentera. Självklart förstår jag att hällöpare kan springa snabbt också. Om du fixar NY Marathon så är du stålmannen haha.
Så är det absolut. Det är en prövning och jag har mina mål som jag tycker man bör ha om man vill utvecklas. Vilket jag vill, som su förstått.
Samtidigt så har jag inte varit någon diva eller heller påstått mig vara bättre en någon annan. Däremot sagt vad jag vill och vad jag vill uppnå.
Själv fungerar jag så att jag kan “störa” mig trots att de är hårt ord men på folk som säger att de är bäst osv. Men de som försöker och vill, de peppar jag och vill att de ska lyckas då jag tycker man skall unna andra framgång och hjälpa dem vid motgång.
Vilket generellt sett är vanligt bland långdistanslöparna, då de är ödmjuka.
Jag har faktiskt inte tagit åt mig alls av det du skrivit utan mer anledningen till varför du klagar eller söker fel när jag ej velat dig något illa.
Därför jag sökte vidare på vart IP numret ledde.
Fikan står kvar. Säg bara till. Skall göra mitt bästa för NY trots att det ser mörkt ut då foten kommer vara svag när det väl är läkt och jag kan börja springa. Kommer försöka komma i form men det är väldigt liten chans.
Jag hoppas du lyckas med det du vill och även på yrket samt resterande i ditt liv.
Och det går att springa med två olika löpsteg då du inte springer jämfota 🙂
Ha en toppen kväll