Planeringen var gjord och bena kändes lätta innan loppet skulle starta… Göteborgsvarvet 2014..

Väl på plats 09:00 så var känslan väldigt bra. Jag längtade efter att få snöra på löparskorna och bara försöka följa den planerade planen. Tog det lugnt några timmar och pratade med vänner och bekanta på plats och bara slappnade av samtidigt som jag mentalt laddade. Jag visste hur jag skulle löpa. Jag skulle springa några minuter snabbare en i Köpenhamn..

Väl på startlinjen så inser jag att värmen börjar slå till och svetten börjar rinna, men jag hade min plan. Var även glad då jag även träffat mina fina löparvänner, inget kunde gå snett.

Starten går och jag håller en bra fart, 3:28. Jämn fart hela vägen till jag börjar komma upp mot bron. De börjar kännas konstigt i bröstet. Börjar justera pulsbandet och hoppas på att de är det men de blir ingen skillnad. Börjar sänka farten och jag börjar faktiskt bli riktigt orolig och tankarna börjar dyka upp, detta kommer inte gå.

Jag fortsätter trots allt pressa mig själv och några löparvänner börjar komma ikapp, jag har börjat sänka farten. Det börjar ta emot ordentligt. Trycket finns kvar samtidigt som huvudvärken kommer. Vid 9 km så stannar jag!

Har jag aldrig gjort tidigare för att dricka men jag var tvungen. Skall jag fortsätta? Ser några meter bort en så kallas dusch. Jag kör på och blir nedkyld och kommer ifatt. Får lite mer kraft tills jag når nästa vätskestation. Jag stannar igen! Stannade och gick 3 gånger.. Det trycker på bra i bröstet och nu har även baksida lår börjat säga emot (har haft känningar i veckan). “Men bryter man helt 1 gång så är det lätt att man bryter för mindre anledningar andra gånger.” Det är min tränares ord, vilket jag tror stämmer.

Jag kollar på klockan och ser att jag fortfarande kan ta ikapp den förlorade tiden då bena annars känns lätta. Men inte trycket mot bröstet. Väl på avenyn så släpper jag ännu mera fart och ändrar om målet för att nu bara ta mig i mål. Jag springer in på 1:20 och är helt spyfärdig. Sprang i “lugnt” tempo men trots detta så gick det inte denna gången..

Tog mig ca 1 timmar att “vakna” till ordentligt och få bort illamåendet och hindra färsen att komma ut..

Yrsen fanns där och jag kunde inte stå upp. Funktionärerna var snabbt där för att spruta vatten i ansiktet och lyfta upp mig. Märkligt nog så tänkte jag hela tiden trots allt som hände, när är nästa halvmara?

Jag skämdes inombords för mig själv men samtidigt nu efteråt så vet jag att det kanske är detta som är det charmiga med löpningen. Alla dagar ser inte riktigt likadana ut…

Vad det beror på är ett mysterium men det kan vara allt ifrån för lite sömn (tentor i veckan) eller bara allmänt utmattad.. Det som inte är ett mysterium är att jag inom kort har skorna på igen och nästa halvmara, ja den är redan bokad!

Likaså Stockholm Marathon om 2 veckor..