Äntligen var det dags för årets första lopp och det i Prag, men att ramla omkull samma morgon och skada knät var inte på agendan i förväg… Kunde jag springa?

Starten skulle gå klockan 12:00 och redan 07:00 var jag uppe för en morgonrunda. En kort sådan skulle det bli, men inte så här kort. När jag väl sprungit ca 3 km så är det någon som “tappat” en ståltråd som är format som en cirkel på marken. Hinner knappt tänka innan fötterna hamnar i och jag faller ner på marken i väldans fart och landar på ena knät. Låg kvar ett tag då jag ej kunde komma upp p.g.a. smärtan.

Kändes genast som om något spruckit. Efter cirka 10 minuter så kunde jag gå med rakt ben ta mig till hotellet.

Blödningen på händerna la sig fort men inte knät. Oroligheten fanns där men även viljan att springa fort när jag planerat detta och såg så mycket fram emot det.

Icepower på knät och tabletter så var det bara att mentalt börja ladda och tänka bort det.

Väl vid uppvärmningsplatsen så var tankarna bara att fokusera på min teknik. Att ha en rak hållning för att inte belasta knäna alltför mycket. Ju lägre tyngdpunkt, desto med smärta och det skulle jag inte fixa. Mitt knä kunde inte böjas ordentligt.

 (Smärtande steg)

 

Fokus!

När jag står på startlinjen så försvann allt. Adrenalinet var där. Som väntat och som jag längtat efter.

Öppnade upp relativt lugnt och inte så hektiskt fart som jag ibland tenderar till att göra (3:20) och sedan låg jag runt 3:33 (ca 21,6 km/h).

Kände mig pigg hela loppet och knät kändes inte alls av förrens ca 17 km då jag började komma ner i min hållning och ville bryta. Hade då egentligen ingen aning hur jag låg till och hur fort det gick då jag råkat komma åt någon knapp på min klocka, men jag hittade en rygg som jag höll, ja faktiskt hela vägen.

Smärtan var extrem vid ett tillfälle mot slutet och tankar kom till och med om jag skulle fixa det, trots de få kilometrarna som var kvar. tappade en hel del fart på grund av smärtan men det fick gå ändå. Det gick. Spurten kom och jag sprang in på  1:15:14.

Hur gick det till? Bra fråga! Jag har egentligen ingen aning alls. Förutom att jag tog mig igenom och satte ett personbästa och var trött i bena samt ont i knät. Väl uppe på bena kunde jag inte gå då knät var svullet och inte gick att stödja ordentligt på.

Som tur var hade jag min vän Tobias Larsson på plats som stöttade mig och ropade glatt att jag sprang riktigt bra. Då började jag förstå och inse vad som hänt och att jag fixade det.

Att tanken styr så mycket har jag nog bevisat och fått uppleva. Kan jag gå nu? Nej, men det skiter jag faktiskt i.

Efteråt så var det bara att njuta och fira.

Blev ett mat stopp innan dush och sedan efteråt :).

 Italiensk restaurang (Notera att Tobias valde Hamburgare på en Italiensk restaurang)

Vill passa på att tacka ALLA för det stora stöd jag fått och de glada samtalen av både familj och vänner. Även flickvännen som stöttat mig och trott på mig samt orkar med all min träning. Samt även alla lycko önskningar på sociala medier! Stort tack även Tobias som varit med mig som support! Betyder mycket allihopa!

Nu väntas det röntgen på måndag när jag är tillbaka i Sverige och blicka fram emot nästa löppass.