Att tävla och utmana.. Aldrig ångras ett träningspass..
Är kanske ingen hemlighet att jag i vissa stunder kan ha lite svårt att om någon utmanar mig. Försöker att hålla mig, men ibland går det inte. Händer att jag någon gång lägger mig för att vara snäll också :). Har två bästa vänner som är ett bra exempel. Vi tävlar i ALLT! Allt ifrån att äta mat, tv-spel, prestationer på arbetsplatsen, träning etc.
Bör tillägga att jag vunnit många dueller i framförallt gröt ätande samt buffér och givetvis i idrottande.
Händer ofta att jag ser någon i ögonvrån som kommer springandes bakifrån för att försöka utmana mig under löppasset under mina morgonrundor eller liknande. Alltid lika roligt. Självklart släpper jag förbi dem, men bara några meter.. Håller sedan alltid ca 3:40 fart och drar förbi och fortsätter i den farten tills jag inte ser personen mer. Känns alltid lika bra och jag ler lite inombords :).
Idag på gymmet hände något som också sker lite då och då, men inte alltför ofta. Utmaning på crosstrainern. Vad hon gasade på, vilket tempo. Nivå 1 och det gick fort. Hon ökar upp och går mot nivå 5 och ser att hon börjar bli trött när jag ökar. Försöker att inte visa att jag antog utmaningen. Jag ökade och den som syns på displayen är hastigheten och där ligger går jag om och maler på. Ser att hon ökar farten lite till och börjar närma sig. Jag fortsatte skratta inombords och bestämmer mig för avstampet, öka motståndet. Jag ökar från nivå 16 till 17 och då ser hon vilket nivå jag legat på hela tiden.. Hon tar slut :). Jag körde på i 40 min till då jag inte kan sluta tidigare än tidigare bestämt :).
Men hon ger sig inte, hon lägger sig i matan bredvid och jag känner blickarna och hon fortsätter att försöka imponera. Nästa steg var alltifrån “bryggan” till akrobatiska övningar. Kunde inte göra något annat än att le ännu en gång inombords.
Det jag vill säga med de här är att ens bästa motstånd är en själv. Alla har inte samma förutsättningar och oavsett om jag vanligtvis springer 16-20 km på morgonen och en själv lyckas med 5 eller kanske 10 km så är det grymt bra! Alla är vi på olika nivåer och har olika förutsättningar. Att tävla mot sig själv och ens mål är en match man aldrig vinner och det som driver mig. Självklart så har jag en hel del konkurrenter och dessa utmanar jag gärna, men innerst inne så har jag ett mål redan långt i förväg i huvudet.
Bör tilläggas att jag kan göra bryggan, kanske inte lika bra. Men jag gör det på mitt sätt 🙂
Efter detta var det dags för fartlek med min klubb och på förhand så kändes det lite speciellt i magen. Åt lite väl kort inpå och intervaller blev riktigt jobbiga. Hoppades på att få ut allt genom att spy men kunde inte. Gasade på och hade svårt att ta i ordentligt, pulsen nådde inte högre än 160. Men nådde trots allt detta 2:22 fart, av ren ilska. Försökte springa bort illamåendet och kunde inte med att se den låga pulsen vid intervallerna. Var trotts allt tacksam efteråt att jag klarade av det och allt fick vara kvar.
Trots illamåendet och känslan just vid tillfället så bestämde jag mig att springa tidigt på morgonen därpå (idag) för att känna känslan av att vara lätt igen. Så fick det bli! Givetvis svårt att vakna 05:00, men har man sällskap vid den tiden så är det betydligt lättare att hoppa upp och motivera sig och förbereda sig. Skönt! Tiden flög förbi trots kylan som man kände på förhand.
Nu bär det av mot Malmö och en intensiv vecka med utbildning och en hel del träning. Friskis & Svettis utbildning.
Hälsar redan nu träningsvärken välkommen i resterande del av kroppen, då jag dagligen har det efter rehaben..
“The hardest step for a runner is the first one out the front door”