Hur gick det under varvet? Hur är det idag? Varför existerar näthat? Är långdistanslöpare ödmjuka eller hur ligger det egentligen till? Varför springer jag?

Frågorna är tydligen många rörande mig och svaret besitter nog endast en person på, jag!

Fick för någon dag sedan höra att det skrivs en hel del kanske mindre roliga saker och ting om mig på andra sidor..

Detta inlägg handlar först och främst inte om att hänga ut någon eller söka sympati, men däremot besvara frågorna som jag kanske egentligen inte behöver svara på.

GBGvarvet:

Jag var laddad men ändå med viss respekt för loppet. Varför? Mycket mentalt samt viss rädsla av att något skall gå snett då jag aldrig varit nöjd med mina resultat i Göteborg. Samtidigt ett lopp där många löpar”vänner” deltar och ses, vilket gör det hela lite roligare. Men även för att jag fortfarande dras med följderna av mitt benmärgsödem i foten som jag fick i juli månad 2015. Vilket idag läkt ut men påverkat andra kringliggande senor. Bland annat peroneus senan/senorna.

Därav att jag fortfarande är ordentligt tejpad och har begränsad mängd träning i mig, men försöker göra så gott det går av situationen.

Kan kanske tyckas dumt att jag fortsätter springa i detta fall samt i vissa fall äter tabletter men jag rehabar nästintill fler timmar än löpning för tillfället och gjort sedan i juli månad. Men det är mitt val. 

Redan 2011 var jag tveksam på om jag ville börja tävla i löpning. Anledningen till detta var för att jag sprang för att jag älskade känslan. Vart övertalad och ja, jag fastnade. Jag ville springa fortare och utvecklas. För vem kan man tänka sig, för mig själv. Inte att slå någon annan eller knyta näven i vädret och skrika “COME ON” efter ett serve ess som man gjorde när man spelade tennis. 

Innan loppet hälsar jag på några löpare och önskar dem ett varmt lycka till. Samt med orden “jag tror på dig”. Jag tycker det är roligt när andra lyckas. Extra mycket om man känner dem så klart och framförallt när det berör löpningen, för jag vet hur mycket tid som det ligger bakom. Man skall glädjas med andra, men det är ännu en gång min åsikt.

Poängterar även att man känner lite press just under detta lopp i och med att det är ett stort lopp och mycket publik samt att man själv aldrig lyckats här. Nästintill alla kan trots allt relatera till varvet. Men innerst inne så vet man ju om att man har mycket kraft i bena och sprungit en hel del helt okej lopp och känt sig mycket pigg. Men den kampen är min kamp mot mig själv och inte mot något eller några andra som det fint citerats..

Loppet:

Vid starten så faller tyvärr några damlöpare från Afrika omkull och det blir lite trångt samt större kliv. Man försöker tillsammans lyfta upp dem snabbt då de trycks på bra bakifrån när starten gått. Hoppas verkligen att de inte bröt.

Jag väljer denna gången att öppna relativt lugnt. Känns bra i starten och jag håller farten enligt plan. Vid ca 4 km, vid en kurva så klantar jag mig rent ut sagt. Jag missbedömmer avståndet till trottoarkanten helt och axel mot axel mot en annan löpare så kliver jag snett med min vänsterfot. Försöker ta ett kliv till och faller omkull. Fan!

Försöker ta några kliv men inser att det är kört. Skriker till alla som springer förbi “kör hårt, kom igen”. Då jag vet att det inte är jättekul att se andra falla.

Sjukvårdarna tar hand om mig och tittar på foten och poängterar att det ser allvarligt ut. I och med smärtan samt att foten inte gick att röra. Hör fraktur och ledbandet kan vara av. Ortoped på plats undersöker och det blir raka vägen till sjukhuset.

Mycket tankar i huvudet men samtidigt en stor besvikelse. Smärtan finns där trots tabletterna som jag får men jag väljer ändå att följa loppet och ser att många gör bra resultat. Givetvis skickar jag meddelanden till många och gratulerar för deras prestationer. För hur var det nu? Vi skall väll glädjas med varandra, dubbel glädje?..

Tillbringade hela natten på sjukhuset då flera undersökningar gjorde och bilder togs i alla olika vinklar.

Jag hade tydligen extrem tur. Varken ledband som var av eller någon stressfraktur. Benet som var påverkat och smärtade var naviculare och den var svullen samt ledbandet uttänjt men inget mer. Anledningen till denna långa process får ni fråga mig mer om ni vill veta mer detaljerat.

Jag får höra samt även se att det skrivits att “Jag är supernöjd! Tony H bröt foten tydligen, men han springer Sthlm mara nästa vecka troligtvis 🙂 ”  “Tony H skadad….igen….”

Ja, otur kan man ha och hur var det nu igen? Man gläds väll åt varandra och önskar varandra väl? 

Samtidigt så skrivs det en artikel i tidningen om mig att jag befinner mig på sjukhuset.. Något som riktas emot mig och att jag fått fokus..

För den som inte har så bra koll så vill tidningarna ha trafik på deras sidor och detta gör det givetvis via rubrikerna.

Mer om min sysselsättning följer nedan.

Frågor som även ställs är sysselsättning, hur lopp finansieras, att det är tvetydigt om kärleken till löpningen eller ej samt antalet följare på sociala medier..

För den som ej vet eller känner mig så är det affärsjuridiken som ligger mig varmt om hjärtat och har grundat en löparakademi för att jag vill få sporten jag älskar att växa samt få fler utövare. Då löpningen idag tyvärr inte får mycket tid i rampljuset. Jag gör detta med mina vänner och älskar att motivera andra till välmående. Vill ni veta mer så är ni mer än välkomna att slå mig en signal och haka på, på ett träningspass med Team Runner´s HIGH och se vilken glädje som finns där samt ställa frågorna direkt till mig. 

Alla har vi åsikter och den skiljer sig givetvis åt. Vi har en yttrandefrihet som vi skall vara stolta över samt förhoppningsvis en medmänsklighet. Framförallt när en annan faller så lyfter man upp den. Ödmjukheten är det som fått mig att älska sporten och de mötet jag gjort med människor. Det är ett slit som ligger bakom allt.. det är något man alltid skall ha i åtanke oavsett plats på en prispall eller ej.

Jag skall inte sticka under stolen med att visa ord och gester berör mig, för de gör det.

I en perfekt värld så vill alla varandra väl och hjälps åt. Men där är vi bevisligen inte idag..

Men samtidigt så kanske världen hade varit en bättre plats om alla tog till sig titeln i Bo Kaspers välkända låt: “vi sitter i samma bil”.

Första stegen efter fallet är nu tagna med tejpad fot. Mycket tågymnastik står nu på schemat för att bli kvitt smärtan samt få tillbaka styrkan.

Jag vill även passa på att tacka för allt stöd jag fått och alla kommentarer. Vissa är ödmjuka och snälla andra inte. Det var inte min bästa helg i livet och inget jag önskar någon annan.

Men en sak vet jag, jag älskar det jag gör och kommer fortsätta med det samt förmedla min kärlek till den.. Samtidigt som jag vill utvecklas för min egna skull.

Jag är en löpare.