Många som hört av sig och frågat mig varför jag inte skrivit något om loppet, hur det gick och hur det känns nu efteråt?Kan med ärlighetens namn säga att jag inte kunde skriva något, kunde inte känna efter ordentligt. Jag var knäckt..

Dagen var kommen, den jag sett fram emot under en längre tid. Jag skulle slå min första marathon tid, mitt pers som jag satte i Stockholm i år, 2:46. Jag gick då på halvfart och höll igen. Det skulle jag inte göra denna gången. Jag var knappt nervös. Foten var tejpad och även lindad. Jag helgraderade. Kändes bra, mycket bra!

Mäktig känsla att gå in på olympiastadion och bli slussad till främre leden och i en avskild miljö få värma upp och höra publiken jubla, den underbara publiken som jag vid senare tillfälle bara började älska mer och mer för ju längre jag sprang.

Skottet hörs och vi är igång. Får en bra start och börjar relativt lugnt och ökar succesivt mot 3:20 fart och därefter drar jag ner mot 3:40.

Har en mycket låg puls och jag bara njuter. Några km in på loppet möts jag för första gången av mitt namn, detta när jag för första gången börjar känna att foten börjar domna bort lite granna. Det var Petra. Vet inte riktigt varför det träffade mig så pass som de gjorde, men kanske för att jag vid tillfället började känna av foten. Hon log och ropade mitt namn. Vilket leende. Jag kände att jag lös upp och fokus var tillbaka, medaljen.

Jag möter ett jubel några gånger till, det var mina klubbkamrater, vilken glädje. Såg på dem att jag såg lätt ut och det såg bra ut. De log, jag likaså.

 

Jag passerar 20 km efter 1:17 och inser att jag är fräschare än tidigare och ju längre loppet går desto mer fart kan jag dra på. Jag SKALL ta PERS! Var det målet jag hade och hade redan visualiserat mig känslan av att springa in i olympiastadion och ta emot publikens jubel och känna rysningen i kroppen och glatt hänga medaljen runt halsen. Det var det jag såg.

22 km passeras och foten börjar domna bort. Jag börjar skaka i den och tar större kliv för att öka cirkulationen. Det funkar, ett tag. Men för varje km som kommer så inser jag att jag börjar springa långsammare, foten börjar försvinna. Jag inser dock att om jag stannar så kommer det vara svårt att komma igång igen. Jag tar därför täten i klungan, vätskan skickas runt mellan oss och vi hjälps åt. Full fokus. 30 km och foten gör nu ont. Men det är bara 12 km kvar. Det springer jag utan bekymmer vanligtvis på under 45 minuter, utan att vara slut. Detta ska jag fixa, medaljen!

Närmar mig 35 km och min fart är borta, foten är slapp och det börjar stickas i den något enormt. Jag kokar i hela kroppen trots att jag tömt svampens vatten över huvudet. Passerar 35km och foten är helt borta. Jag stannar hastigt, det går inte mer. Flera i publiken kommer och vill hjälpa mig, de drar av min tejp, lindan och även strumpan. Sliter bort det. Foten är riktigt svullen och jag känner den inte. Publiken ropar, Tony, tony, come on. Jag försöker snabbt ta på mig skon, och faller. Reser mig snabbt igen och försöker stå på foten och faller igen.

Även andra sidan av åskådarsidan ropar nu. Jag lägger mig ner mot stängslet och lyfter upp foten för att försöka få igång cirkulationen och skakar på den. Den är borta. Jag försöker tänka snabbt, första tanken är medaljen. Jag börjar hoppa på vänster fot. Det går inte fort men jag tar mig framåt. Publiken börjar jubla och nu skriker de. De springer/går bredvid. Jag inser att det inte går fort och tiden rusar iväg. Jag försöker dra på mig skon igen och faller omkull. Ligger ner i ca 20 minuter och vill skrika, gråta, kan inte gå. Foten är som en sten och det går inte att röra på den ens. Funktionärerna vill visa mig vägen för att bryta, de ser att de inte går alls. Publiken skriker, löpare klappar mig på axeln och de ropar även dem.

Jag inser att det är kört. Jag kommer inte ta pers, jag kommer inte prestera men jag vet en sak som jag kan påverka. Det är ca 7 km kvar och jag kan fortfarande ta medaljen. Jag går med strumpan och skon i handen och börjar långsamt tillsammans med publiken gå/hoppa på ett ben. Smärtar i bröstet och jag får stanna lite då och då.

Jag är inte glad som ni förstår. Hela 7 km ropar publiken mitt namn jag försöker gång på gång ta ett löpsteg och då jublar publiken igen. Jag var rörd men samtidigt så skämdes jag.

Når 42 km och in på stadion, var inte denna känsla jag väntade mig, jag var besviken men ändå så ville jag försöka springa in i mål. Jag försöker för medaljens skull. 50 m kvar och det känns skönt.

Ska passera 50 m skylten inne i stadion och jag fastnar, KRAMP. Min baksida av låret på andra benet. Jag kan inte gå alls. Jag stannar och vet inte vad jag ska göra. Räcker inte det som redan hänt mig?

Jag börjar skratta och efter några minuter så tar jag ett kliv och det tar ca 10 sekunder innan jag får det igen. Kommer inte in i mål. Detta är riktigt komiskt och efter lite vila så springer jag stelbent in innanför mål. Jag fick medaljen! Jag är inte stolt över loppet, men jag tog mig i mål trots att jag inte kunde gå.

Mina underbara klubbkompisar som är rutinerade pratade med mig en hel del för att ge mig tips och råd för att bearbeta allt. De såg nog att jag var helt knäckt. Var tyst och bara tänkte. Jag skämdes och hade svikit mig själv. Jag hade perset i mina händer och var inte ens trött. Men den där förbannade foten. Klantade jag mig som lindade och tejpade? Jag var nära på att slänga mina skor i sopptunnan. Aldrig mer. Men hade min löparvän med mig som fick mig att börja bearbeta allt. Jag gömde skorna i väskan.

Jag behövde tiden att bearbeta allt och inser nu att jag inte är en rutinerad marathon löpare och är inte så gammal. Min fot var inte hel och det visste jag. Tejpade kanske för hårt så jag stoppade allt. Inte sovit mycket dessa nätter. Men idag, 2 dagar senare så längtar jag efter nästa lopp.  Starkare och med en hel fot. Jag hade farten, hade styrkan i kroppen och hade kondition. Det bevisade jag i början för mig själv. Var riktigt många som kollade upp resultatet och följt mig och givit mig stöd, framförallt mina klubbkompisar som har kanske mer än 20 marathon i bena som pratade mig igenom allt. Tack! Tack även till alla sponsorer. Tack Petra.

Jag var knäckt och givetvis känns det fortfarande konstigt för att jag brutit ett lopp men jag gjorde det inte helt. Jag vet att jag mentalt klarar av det mesta. Starkare redan nu.

Inom kort är skorna på mina fötter igen och då med ett brett leende. Jag är en löpare och älskar det av hela mitt hjärta..

Amsterdam Marathon är över.. För denna gången! Ses snart igen..

Mot bättre tider..