Det var inte solklart att jag skulle få starta idag. Svåra andningsbekymmer och en enklare bristning i vaden som dök upp under måndagens träningspass. Men just nu är leendet brett efter festen som är skapt med passion, Höganäs Halvmaraton.

Förra veckan sprang jag i mål i Berlin med blicken nere i marken och ett lopp som inte alls gick som det var planerat. Andningssvårigheter och precis börjat springa efter två veckors influensa.

Andningen visste jag att det inte gick att lita på idag, men vaden var nog ändå värre. Bröt flera pass i veckan då känslan av hugget i vaden började göra sig påmind. Behandlades flera gånger per dag av min sambo med hoppet om att det skulle släppa.

Väl innan start kändes det helt okej. Rann i ögonen och några nysningar men höll tummarna för att detta var en dag det skulle funka (det är så tankarna går inför varje pass och tävling för tillfället).

Taktiken var att börja relativt lugnt och kontrollerat för att vaden inte skall spricka direkt och därefter försöka hålla en relativt behaglig resa in i mål.

Taktiken höll och jag öppnade med lite fart just för att den första kilometern är en av få platser det inte blåser så mycket motvind på. Höll därefter 3:20 fart trots att det blåste på någorlunda mycket. Framförallt med tanken på att det skulle komma partier där motvinden hela tiden var starkare.

Jag ville inte riskera att bryta mönstret allt för mycket så tittade inte bakåt så ofta (vilket jag visserligen gjorde vid ett tillfälle när jag sprang fel 🙂 ).

Utmed hela banan får jag rysningar flertalet gånger. Inser att publiken minns mig från i fjol och skriker mitt namn. Jag hade svårt att tacka då men gör det nu, Tack! ⭐.

Strax innan 15 km så började benen kännas av, vilket motvinden hjälper till med när du försöker hålla en viss fart. Rädslan fanns att det kan ta ett abrupt stopp. Jag hade hela tiden med mig att om vaden börjar kännas av så kan det bli en förlust trots att jag sprungit snart 2/3 av loppet helt själv. Därför försökte jag sänka farten successivt för att försäkra mig om att jag kommer i mål.

Vid cirka 18km utmed vattnet så började jag titta bakåt. Ingen där, de här kanske gå vägen ändå. Om inte vaden drar åt vill säga. Farten jag håller nu är cirka 3:30. Vilket är relativt låg fart vanligtvis men nu fanns det inget tvivel på att jag skulle komma först. Var bara att ta sig i mål, vilket jag gjorde och det med ett barnrekord.

Jag är förvånad över att det gick så pass bra idag och att även känslan fanns där eftersom jag haft det lite problematiskt. Men sanningen är dock att jag är bättre tränad än i fjol. Året då jag persade på de flesta distanserna.

Allt gick som jag ville idag. Jag vann på kanske den inte allra bästa tiden men tog heller inte ut mig ordentligt. Vilket inte behövdes. Men fick med mig en bra känsla. Med tanke på omständigheterna och den tuffa blåsten hela vägen så är jag väldigt nöjd. Jag hade tur idag. Jag nös något enormt efter loppet och inte under :). Efteråt var jag väldigt pigg och fräsch. Även vaden svarar bra efter behandlingen. Ser redan fram emot morgondagens lite tuffare långpass.

Vill ännu en gång passa på att tacka publiken, wow!

Men framförallt arrangörerna. Det märks att loppet är skapat med passion och glädjen av att se alla andra springa. Ett fantastisk arrangemang och proffsigt. Ett lopp jag rekommenderar starkt!

Efteråt firades det med mat :).

Tack för allt Höganäs!