Årets Stockholm Marathon avklarad och avslutades med ett leende….

För ett år sedan så gjorde jag debut på marathon distansen och sprang i mål på 2:46:58 och var relativt sliten.

Det var nu dags för årets första marathon och osäkerheten fanns där. Göteborgsvarvet blev en flopp och bröstet gjorde ont. Likaså på träningarna efter loppet. Vad var snett? Självklart fanns det en oro inom mig och jag förstod inte riktigt vad som hände i Göteborg. Sprang ett lopp helgen efter och det kändes bättre men inte hundra. Springa ett marathon med bröst smärtor var inte att tänka på. Läkartid bokades in och en hel del prover togs.

Det såg bra ut! Men vad var det för fel? En annan läkare nämnde att det kan vara allergi och jag borde köpa tabletter då mina luftvägar inte var riktigt som de skulle.

Väl på startlinjen fanns allergitabletter i kroppen och rysningarna var där. Men givetvis lite oro. Av ren automatik öppnar jag upp de första km med 3:09 fart och pulsen är låg (159). Den var 180 i GBG. Märkligt.

Jag fortsätter köra på och bena känns bra de också och hoppet börjar dyka upp i huvudet att allergin var löst. De rann inte i ögonen och jag hade hörseln där. Jag hörde mitt namn gång på gång. Vilken publik!

Halva distansen sprang jag förbi runt 1:21 och det kändes för lätt. Jag hade toppat pulsen på 169 och det var vid västerbron under första varvet.

Mellan 18-23 km vid djurgården så var de tufft. Jag sprang ensam och motvinden var där. Väl ute ur skogspartiet så hör jag mitt namn skrikas högt! Oj, det var mina gamla skolkamrater från gymnasiet. Leendet var framme och farten tillbaka. Stort tack grabbar!

Hade även en hel del personer från sociala medier (instagram etc.) som hejjade på samt från Friskis & Svettis (blandade föreningar). Tack!

Klubben fanns där, jag hörde mitt namn gång på gång. Vilken känsla. Men vågade jag öka? Det gick så lätt…

Jag gör en liten ökning mot 3:43 tempo och springer om några. En klubbmedlem med familj såg jag för tredje gången och nu gjorde de vågen för mig. Vilket pepp! Tack!

Efter ca 35 km började baksida lår kännas av, krampen var på väg. Jag hällde i mig sportdryck med salt i, jag fixar de här!

Pulsen var fortfarande låg och jag log gång på gång. Vid 40 km så ville jag dra men vågade inte riktigt. Väl inne på stadion så kom spurten på 2:70 fart och pulsen på 174. Jag fixade det!

Är jag nöjd? Jag sprang in på en låg 2:46 och det var faktiskt en förbättring från förra året och därav ett personbästa. Då vi löpare räknar hundradelar. Samt en 84:e plats på totalen.

Fanns det hjärnspöken? Självklart gjorde de det men spöken får man bort genom att inte tro på dem. 🙂

Självklart är jag nöjd och jag hade roligt. Jag har anlag för övervikt och snabba muskelfibrer enligt test men vet ni vad, jag vet vad jag är och jag är en långdistanslöpare! 🙂

Stort tack allihopa och tack till min familj samt flickvän som stått ut med min oro och tankspriddhet.

Vad tänker jag på nu? Jo, jag längtar till nästa lopp! Nu blir det vila några dagar och massage.

För er som vill gå ner i vikt, här kommer min kaloriförbrukning och jag vill lova att det är effektivt 🙂