Löparskor med tabletter, 2014. Ett år med mörkande

bild 1-13

Inget inlägg har tagit så här lång tid att skriva. Ett löpar år som jag tog mig igenom trots förbud i början på året. Hur? Många frågor som ställts och här kommer nu alla svaren.. Sanningen.

Försäsongs träningen började riktigt bra i slutet av 2013 och allt kändes oerhört bra. Kroppen svarade bra på all mängd av träning och alla tester visade även detta. 2014 skulle bli ett år med många mil i bena, många lopp och bra resultat.

Men något gick snett vid ett löppass tidigt på morgonen som bromsade ner allt och skulle ge men för för resten av året… samt mörkas.

Jag föll omkull denna morgonen. Foten var paj. Jag hade känt av en viss trötthet i foten dagen innan men tänkte inte mer på detta. Glömde stoppa i mina formgjutna Footbalance ilägg, vilket resulterade till att foten fick slita lite väl mycket.

Jag fick ta bussen hemåt och kände på mig att detta inte var bra…

Media fick nys om det hela. Jag skulle tillbaka och jag skulle springa i Köpenhamn som planerat… Många stöttade mig och gav energi.

bild 1-13 sn2

 

Jag fick snabbt hjälp av flera läkare och röntgades nästintill omgående. Ett litet ben i insidan av foten hade fått en form av fraktur och vätskefyllts. Alltså skelettet. Löpförbud. Kunde ta upp emot 12 månader om inte längre.

Nya mål sattes upp. Jag skulle utvecklas och jag skulle springa IAAF World Championship halfmarathon Copenhagen.

 

 

bild 2-13bild 3-6

 

Gjordes ett större reportage om mig och hur jag tränade. En hel del under vattnet och även  på land (utan foten till hjälp).

Det smärtade varje morgon jag vaknade, varje steg jag tog, varje sekund.

fottib

 

Varje morgon så stod jag och stakade mig fram på denna maskin. Minst 2 timmar /dag. Jag hade mitt mål.

 

sjidor  Hur jag orkade detta förstår jag inte riktigt idag. Men jag vet att jag hade gjort om det utan att blinka om olyckan skulle vara framme igen.

Suget var väldigt stort och viljan att utvecklas som löpare växte hela tiden.

Februari månad hade det gått snart 3 månader utan ett löpsteg och det var dags för plåtning. Som löpare så är det svårt att “fejka” detta på bild. Att få ta de få stegen som jag gjorde under plåtningen betydde väldigt mycket för mig och min motivation. Det var lite jobbigt nu. Smärtan var lika kraftig men jag bet ihop. Efteråt så var leendet brett trots smärtan. Jag tog några löpsteg!

Resultatet följer nedan.

Tony HatefnejadSkärmavbild 2014-03-21 kl. 14.30.01 Skärmavbild 2014-03-21 kl. 14.21.22

Kampen mot klockan fortsatte och jag jobbade samtidigt med mina diverse svagheter som jag kanske inte varit jätte duktig på att ta tag i då jag sprang dagligen. Min svaga vänstersida framförallt.

1 vecka innan Köpenhamn:

Jag inser att jag fortfarande inte tagit något löpsteg och att detta kommer bli väldigt svårt att genomföra. Jag kanske måste acceptera att det inte går? Vad skall jag där och göra på en så viktig tävling när jag inte kan springa?

Frågorna var många och svaren de funderade jag på inombords.

Redan här så hade jag börjat ta smärtstillande (inflamationshämmande) tabletter. 3 tabletter dagligen. (Receptbelagt).

Efter någon vecka med dessa så började jag testa att springa kortare sträckor för att känna av. Det funkade. Oavsett hur kort jag sprang så var smärtan olidlig på morgonen. Kunde knappt gå. Tills jag tog en ny till frukosten.

——

Jag hade en startplats men ingen biljett dit eller övernattning. Min flickvän tröstar mig några dagar innan och försöker förklara att jag får hoppas på nästa lopp. Då kanske jag sprungit något mer och formen är där. Låter kanske lite dumt, men jag lyssnade omedvetet inte. Jag hörde vad som sas men samtidigt så tänkte jag på mitt löpsteg och hur jag mentalt laddade till mina lopp.

Två veckor innan åkte jag på läger med min klubb för att känna på foten och kroppen. Det smärtade och jag bet ihop. Jag lyfte hela tiden fram det roliga i det och tänkte på att jag hela tiden kom närmare en målgång i Köpenhamn.

 

Två dagar innan klockan 22:00 så bestämmer jag mig för att boka tågbiljetten. Tidigt morgonen därpå så sitter jag på tåget på väg mot Köpenhamn. Känslan var märklig, även för mig.

Jag skulle springa! Flickvännen var orolig men samtidig förstod hon. Mitt svar var: Jag är jag.

Väl på plats så har jag varken någon aning om vart jag befinner mig eller vart jag skall bo. Var fullt överallt. Ett VM skulle gå av stapeln sa de alla hotellen. Efter några timmars letande så lyckas jag hitta ett litet rum som personalen hittade på ett pris på (väldigt dyrt). Jag var tvungen.

IMG_4872

Dagen innan så testade jag springa en runda för att mjuka upp och springer vilse. (14 km) blev det. Men jag var trots allt laddad.

Kroppen var laddad med tabletter och smärtan fanns trots allt där.

Jag persar! 1:17. 

20x30-HMXN0423 20x30-HMWI0115

 

Hur gick detta till? Jag är jag. Det gick som jag hade tänkt mig inombords då jag samtalade med min flickvän några dagar tidigare.

Jag röntgades några gånger till. Flera läkare kopplades in och operation rekommenderades av några. Jag visste konsekvenserna med operation och därav var beslutet enkelt. Jag skulle inte vila i 2 år. Jag hade fler lopp planerade.

Träningarna efteråt var inte i form av löpning. Kanske några kortare pass. Trots tabletterna som jag åt dagligen så gjorde det ont.

Jag berättade inte detta för många. Det syntes på mitt löpssteg om man tittade noga men jag höll detta för mig själv och mina närmaste. Trots alla frågor. Jag mörkade.

Känslan som fanns var att jag hela tiden skulle “släcka bränder”. Träna hårt inför loppet och sedan återgå till att bygga upp resterande kroppen då jag inte fixade att springa alltför mycket.

Tiden gick och jag började bli mer och mer otålig. Mitt löpsteg ändrades en aningen för att inte belasta området alltför mycket. Sprang mer och mer.

Samtidigt som jag började springa mer och mer så blev det en hel del löpning i min födelseort Jönköping. Där allt började. Jag behövde den energin. Känna att jag började om. Fick väldigt mycket kraft där. Började dyka upp en hel del tankar om viljan att flytta tillbaka efter ca 4 år.

Jag var anmäld till Friskishalvan. Ett halvmarathon som skulle springas hemma i Jönköping. Det var självklart att jag skulle vara med. Väldigt många frågade mig på förhand om loppet och pushade mig att deltaga. Då de ansåg att det var en självklarhet att se mig springa på hemmaplan.

Det var det för mig också, men fixar min fot detta? Jag ökade träningsdosen en hel del och det blev mer och mer löpning för att testa foten. Det funkade. Självfallet gjorde det ont, framförallt när jag glömde ta tabletterna. Men så fort de fanns i kroppen så kändes det betydligt bättre. Det jobbiga var att inte kunna träna fullt ut för att stärkas fysiskt ännu mer. Utan istället fick det mentala betydligt mer att jobba med.

Att få springa den distansen som jag älskar mest på hemmaplan var något av en dröm jag haft. Låter kanske lite löjligt men med tanke på hur säsongen hade inletts med skadan så betydde allt väldigt mycket mer för mig. Att jag kunde springa och långsamt utvecklades var det viktigaste.

Många lopp har jag sprungit, men att under hela 21 km få en stads uppackning att genomföra ett lopp trodde jag aldrig. Jag hörde mitt namn gång på gång. Jag var inte i min kanske allra bästa form men jag ville springa mitt bästa just nu och just här.

Väl mot mål så hör jag jublet och jag hör mitt namn gång på gång från publiken och speakern. Jag kommer att vinna, hur är detta möjligt?

Jag känner staden omfamna mig och gratulera mig. Hela min familj samt flickvän var också där. Det jag hör är en stolt far som för första gången ser sin son springa ett halvmarathon säga högt: – “Det där är min son!” Stolt. Gång på gång! Ett av få ord som kom ut ur min mun till media var magiskt. Jag var hemma igen!

friskishalvan

bild 4-4bild 2-16

 

 

Jag ville gång på gång bevisa för mig själv att jag kan övervinna det mesta, så det slutade inte här.

Bör nämnas att det blev en hel del återbud på lopp p.g.a. smärtan i foten och ömheten. Men jag lärde mig att hantera detta. Hur jag skulle gå tillväga för att maximera inför varje lopp.

Jag sprang även några kortare lopp där jag både slog banrekord och vann.

 

DSC_0026

DSC_0027

När sommaren började närma sig så kom nästa bakslag, pollen. Tror vi i alla fall. Enligt läkarna så var jag känslig. Jag märkte detta genom extrem trötthet när jag var ute och svårt att andas stundtals när jag sprang.

Veckan innan Stockholm Marathon ringer läkaren i Skövde till mig och säger att jag inte bör springa maran. Yrseln var jag orolig för, men jag känner min kropp.

Målet var att ställa sig på startlinjen och se det som ett bra träningspass.

Jag rös stundtals av loppen och bara njöt. Ännu en gång så övervann jag det som inte skulle gå.

769223-1004-0010s

Mot slutet av loppet så inser jag att det kommer att gå. Jag kommer att springa i mål och tillfredsställelse nivån var hög. Väl inne på stadion springer jag om en efter en och bara njuter tillsammans med publiken. Jag var pigg. Det fanns i mig.

769211-1095-0037s 769239-1020-0017s

Känslan var obeskrivlig! Inte nog med det så persade jag.. Även det var obeskrivligt.

Att övertyga mig själv om att jag kunde hålla mina ord fortsatte. Jag hade nu bestämt mig för att flytta tillbaka och det stående skämtet om att jag kunde springa från Skövde till Jönköping skulle dammas av och göras till verklighet.

bild 3-10 skovdejkpg

 

Kompisen David N ställde upp som cyklist framför mig och drog ett stort lass. Blev en hel del stopp då magen kollapsade ett flertal gånger. Framförallt berodde detta på mina tabletter.

bild 1-18 bild 2-19

Jag såg allt som ett bra träningspass tills kroppen började få helt slut på energi p.g.a. värmen. Trots rekordvärmen och några ords sluddrande så klarade jag även sista biten. Resan var tuff. Men jag tror jag dödade tankarna om att det inte går att springa distanser man aldrig provat. Mitt lägsta var 42 km, nu dubblerade jag detta. Med en skadad fot.

 

 

 

bild 4-6 bild 2-17

 

Att springa i mål var även det en känsla som jag gärna pratar om och tänker tillbaka på. Alla som tog i mot mig och sa: – du är helt otrolig, du är sjuk etc. Jag kände bara att jag lyckats övervinna mig själv ännu en gång. Eller hur var det nu, jag skulle inte springa detta år sas det från läkarnas sida…

10520099_10202515358267361_7190774165855633506_n 10393724_10202515355627295_6063396681981834978_n

Skövde – Jönköping påminns jag om varje vecka från personer som möter mig. Många har berättat om hur det motiverade och inspirerade dem. Vilket verkligen givit mig väldigt mycket energi och framförallt gjort mig väldigt glad. Springa 9 mil med de förhållandena och banprofilen var inte lätt alls. Men om man bara visste hur ont jag hade.

Under hela säsongen tränade jag givetvis foten en hel del också. Försöka stärka upp den och så sätt öka rörligheten. Men det var svårt då det gjorde väldigt ont så fort jag nuddade vid det irriterande området.

—–

Varje vecka fick jag titta igenom alla lopp som stod på schemat för att se om min fot fixade det eller om jag skulle avstå för att satsa på nästa.

Båstad Halvmarathon blev det en 3:e plats trots att allt krånglade, Borås 10 km, tredje plats samt några vinster till.

boros1

Det jag märkte av var att kroppen fick ta mer och mer stryk. Jag snedbelastade för att undvika all kraft på den skadade foten. Vilket resulterade till att alltfler muskler fick sig en omgång. En hel del små besvär dök upp men åtgärdades snabbt med rehab.

Jag fick under hela året en hel del frågor om hur det gick med foten etc. Men svaret var att det gick helt okej. Självklart gjorde de detta p.g.a. tabletterna som dolde den största delen av smärtan. Vissa dagar hade jag till och med svårt att gå rakt. Gick gärna på utsidan av foten. Men jag såg bara målet av säsongen, att utvecklas.

3 tabletter hade tagits dagligen och den sista Oktober så bestämde jag mig för att inte ta några fler. Detta efter Amsterdam. Jag ville känna smärtan och kunna ta itu med det. Jag vill inte ha med den till nästa säsong. Vilket fick bort en hel del av mina magbesvär men även en känsla av frihet.

Allt jag skrivit kan tolkas som bortförklaringar eller kanske till och med ilska. Men det är tvärtom. Hur jag lyckades överlista en skada och samtidigt lyckas prestera som jag trots allt gjorde är jag mycket nöjd över. Jag ville utvecklas och det gjorde jag, framförallt mentalt.

Pratas än idag om Skövde-Jönköping etc då detta var en utmaning. Men det var inte det tuffaste. Det var att springa överhuvudtaget 2014. Men jag fixade det.

De som drev mig var kärleken till min löpning och mitt mål. Jag nådde dem och krossade dem. Men det viktigaste av allt var att jag inte vek ner mig.

Året 2014 närmar sig sitt slut och jag blickar tillbaka med en hel del smärta men ändå ett leende över att det är över. Foten är nu äntligen bra efter 12 månader och uppbyggnadsfasen har bara börjat inför nästa år.

Släcktes en hel del bränder då jag fick träna inför varje lopp. Att varje morgon jag vaknade hoppas på att tabletterna jobbade på hårt idag för att kunna ge mig några km eller mil.

Hoppas jag bevisat att löpning inte bara handlar att man är lätt i kroppen eller att man har dyra kläder.

Jag kan inte med ord tacka alla som stöttat mig under hela denna säsong. Ni visste kanske inte hur tufft det var i alla lägen men ändå så trodde ni på mig. Många har inspirerats och motiverats. Vilket också givit mycket energi. Vill även tacka alla mina sponsorer som gjort allt möjligt!

2015 så lovar jag ännu en gång fler personbästa och ännu mera utveckling som löpare. Jag fixade det med en trasig fot, så varför inte nu?

Blir betydligt fler lopp och betydligt hårdare träning. Sedan oktober har jag jobbat för att få ett skadefritt 2015.

Media har skrivit en hel del om hur det har gått för mig i diverse tävlingar men visste inte riktigt hur tufft det verkligen var. Ni vet det nu. Allt går om man vill! Det svåra var ännu svårare i verkligheten.

Året 2014 som jag är oerhört nöjd med går mot sitt slut och tankarna går redan mot nästa års utmaningar.

Gott Nytt År önskar jag er alla och TACK! Allt stöd jag fick av er betydde mer en vad ni kunde ana. Tack för att ni tog er tid!!

 

IMG_5106IMG_20140613_115354

 

3 thoughts on “Löparskor med tabletter, 2014. Ett år med mörkande

    1. Mattias: Det finns inget medlidande jag begärt ifrån dig eller av någon annan. Det har inte varit någon avsikt med inlägget överhuvudtaget. Däremot så har jag berättat om att året varit jobbigt och att det inte blir som man tänkt sig. Jag vet att den personen som kanske har svårt att börja träna och ta tag i sin egna hälsa motiveras. Vilket jag får höra dagligen. Har du inte svårt med detta så behöver du inte läsa inlägget. Men bevisligen gör många detta och inspireras och motiveras. Lycka till med din egna träning.

      1. Det är bra att inlägget har syftet att motivera och ge hopp till andra idrottare och lycka till med att sätta pers !

Lämna en kommentar