New York

Första maran sprang jag 2013..

2012 sprang jag mitt första lopp där jag fokuserade på att springa med tid. 2013 la jag tennisracketarna på hyllan efter 18 års spelande. Spelar dock då och då för skoj skull men tävlar ej längre. Ville testa på att springa både längre och fortare.

Redan när jag var 13 år såg jag min lärares t-shirt och beundrades av att han hade klarat av ett marathon. I detta fall New York. Varje gång som jag berättade för släkt och vänner om hur det var i skolan så nämnde jag alltid att jag hade en lärare som sprungit och klarat av ett marathon och det i New York. Oj, vad han var stor i mina ögon. Jag hatade i denna stund att springa längre en vad jag behövde på tennisplanen.

Under tennis tiden så ville jag alltid visa mig duktig för min far. Varför vet jag egentligen inte. Men har alltid sett upp till honom. Han tittade på mig då och då. Men varje gång så gick det dåligt av nervositet. Han var trots allt altid stöttande. När jag 2013 ökade antalet träningar samt 2014 framförallt ökade distanserna så växte bara glädjen. Jag bodde i Skövde och far min följde mig hela tiden, givetvis resten av familjen också. 2014 så ville jag flytta tillbaka till mitt Jönköping, i samband med detta så gick ett lopp i Jönköping. Min pappa var på plats under första halvmaran där. Friskishalvan. På orten där jag var uppväxt och min kanske roligaste distans.
vinnarkram (Foto Jönköpingsposten, efter vinst i Friskishalvan)
När jag närmar mig mål och först i mål hör jag min pappa skrika ut sin glädje och sin stolthet. “Det där är min son” gång på gång. De orden bär jag alltid med mig. Den känslan var obeskrivlig. Någonstans inombords kände jag då att jag nu kan titulera mig som löpare och inte tennisspelare.

Jag har redan klarat av några marathon och en hel del andra lopp. Precis som min lärare. Men inte New York…

Jag trodde aldrig att jag kunde klara av att genomföra ett marathon och redan första gången jag fixade det så var det en underbar känsla men samtidigt en märklig känsla av att det var avklarat. 15 min efter målgång var pappa i telefonen och var stolt. Idag har jag sprungit flera maror, halvmaror och från Skövde till Jönköping. Allt går om man vill.

Våga utmana dig själv med att springa ett lopp som är längre en din s.k. vanliga runda. Oavsett om det är 5 km, 10 eller längre så är känslan efter ett marathon obeskrivlig.

I slutet av året är det dock min tur! New York Marathon! Äntligen kom beskedet att jag seedat in mig till loppet. En dröm jag haft blir nu till verklighet om inget annat sätter stopp för det. I november står jag på startlinjen och personbästa står på agendan. Tills dess väntar en hel del träningspass och många lopp på vägen.

Kommer bli en häftig upplevelse för både mig och min flickvän som jag har med mig.

En dröm som jag haft sedan jag gick i lågstadiet.

Sa till min far för många år sedan att det var min dröm och nu äntligen är det klart att jag skall springa.

Vet att min lärarare som jag hade för 15 år sedan följer mig och min löpning idag. Vill passa på att tacka för den T-Shirten du hade på dig när du bland annat undervisade i matematik etc. De förändrade mitt liv.

Våga utmana er själva också!

Äntligen!

Road to new york city marathon

5 thoughts on “New York

  1. Hur ser du på kombinationen att uppleva ett ‘härligt häftigt’ lopp och att samtidigt försöka persa eller springa så fort man kan. Att pressa sig max kan ju ta bort en del av löparupplevelsen eller hur? Hälsn Mattias

    1. Att springa ett sådant lopp ger en speciell känsla som du förhoppningsvis känner till. Svårt att ta in allt om ens något under loppet men däremot framförallt efteråt. Antar att du någon gång själv gjort något liknande. Givetvis är det inget “njutande” under loppet men framförallt känslan av målgången och framförallt reflektioner som dyker upp efteråt. Men givetvis är det inte samma “löparupplevelse” som om man kanske skulle springa på 3:40 osv

  2. Som elitlöpare är det väl viktigare med tiden och upplevelsen av .kämpandet’ än att titta på utsikten. Utsikten blir mest ryggarna framför.

Lämna en kommentar