Med risk att vara alltför emotionell, men en glädjetår var inte långt ifrån. 16 km avverkat på ett Alter-G löpband. Min kroppsvikt 13 kilo… Underbar känsla, trots en överbelastning i foten…
Denna dagen har jag sett mycket fram emot, dagen då jag skall få springa igen.
Har kanske inte haft turen på min sida de senaste veckorna. Det började med att magnetröntgen visade att jag fått en överbelastningsskada i min högra fot. Ren otur sa läkaren. Då det benet är väldigt ovanligt men förekommer mycket sällan för framfotslöpare. Kort därpå åker jag in på sjukhuset av någon “mystiskt” magont som de fortfarande ej diagnosticerats men misstänker att det ev. kan vara en sjukdom, njursten (troligen ej sägs de nu), eller eventuellt en inflammation i tarmen. Två veckor har gått och det tas fortfarande prover.
Kort därpå blir jag väldigt sjuk och hostar extremt mycket. Resulterar till att jag får vila även från det alternativa.
Men denna dagen visste jag skulle ge mig leendet tillbaka, få mig känna mig hel igen (svårt att förklara, men tror många löpare förstår). Utan löpning känner man sig vilsen på något underligt sett. I huvudet ser jag mig själv springa och jag gör det med lätta steg. Precis som idag..
(Med denna nya Mini Countryman från Holmgrens Bil åkte vi mot Linköping :). )
Jag skulle få springa på ett Alter-G löpband. Vad innebär detta? Jo, ett unikt löparband som avlastar upp till 80% av kroppsvikten.
Jag vägde med andra ord cirka 13 kilo. Häftigt! Trots att jag inte är mycket till kroppsbyggare annars och framförallt inte under tävlingssäsong.
Blev väl omhändertagen av Linköping Health Care som visade mig och sambon runt och gav mig ännu mera hopp om att detta kommer hjälpa min fot.
Väl på löpbandet så bara njöt jag. Jag hade klockan framför mig och den tickade på. Jag ville bara att den skulle gå långsammare och långsammare så jag kunde stå här hela dagen. Jag sprang ju! Jag njöt!
Jag ökade farten, trots att det var extremt jobbigt men foten kändes inte av. Jag ville bara öka och öka. (Se videoklipp nedan)
Som snabbast var jag uppe i 3:20 fart. Det var jobbigt, extremt jobbigt då kroppen tappat en hel del styrka. Men det gjorde inget alls. Var en obeskrivlig känsla inom mig. Till och med en tår var inte långt ifrån. Hoppet som jag sällan brukar tappa, men denna gången vart nära. Då New York Marathon varit hotat började komma tillbaka. Folk tittade på mig och såg att jag tryckte på med bra fart. Men jag bara log och ville skrika ut som ett barn som söker uppmärksamhet från sina föräldrar när de gjort något bra: JAG SPRINGER, TITTA!
För er som inte löper så kanske det är svårt att förstå hur en person nästan avgudar löpningen så pass mycket och saknar den. Men testa då att ligga i sängen ett helt dygn och titta på en påse godis samt en hamburgare framför dig och låt bli, trots att hungern säger: UPP MED DIG!
Det tar 1:30h till Linköping och lika långt tillbaka. Har redan planerat in flera tillfällen och jag längtar redan!
Tror det framgår att jag inte tänker ställa in min dröm, att få springa New York marathon i år! Jag ska kämpa!
Kroppen är nu extremt trött och den inväntar trots detta ytterligare ett konditionspass ikväll på crosstrainern.
Allt kan tydligen idag vara en religion. Löpning är min!
