Som idrottare så vill man aldrig prata skador eller sjukdomar. Man skäms, i alla fall jag. Detta året hade jag klarat mig väldigt bra och formen var god, väldigt god. Två nätter har jag nu vart på akuten och går nu på morfin.. Vad hände? Ingen vet, inte ens läkarna..
Förra inlägget skrev jag att något konstigt hänt med min fot och det nu var under utredning och skulle magnetröntgas. Under denna period så har foten börjat kännas bättre och det kanske har att göra med att jag aldrig tidigare haft problem med denna fot.
Två dagar efter läkarvård och remiss till Magnetröntgen (onsdag) så får jag tid. Finns en märklig glädje inom en som är hoppfull och förväntansfull för ett positivt svar.
Speciellt när läkarens hypotes varit att jag kan glömma det resterande av denna säsong. Mycket tankar i huvudet och en form av identitetskris. Va? Jag? Jag är långdistanslöpare! Mycket tankar i huvudet och som jag vanligtvis brukar göra, springa, kan jag nu inte göra. Vart jag en går så får jag frågan hur det går med löpning, nästa lopp m.m.
(Innan Magnetröntgen skulle tas, jobbigaste var faktiskt att ta av sig löparklockan då jag kände att allt som förknippade mig som löpare nu var borta.. Skorna, hade ej löpt, och nu klockan också. Löjligt men sant. )
Väntade bara på detta svaret för att senare börja springa. Suget är så enormt stor efter löpningen och tröttnandet på crosstrainern är stor den också.
Jag är nu inne i mitt 3:e lopp som jag avbokar (Norrköpings stadslopp nu till helgen). Känslan är inte bra. Men samtidigt så finns suget där som på något sätt får en att kämpa på och köra slut på crosstrainern två gånger per dag.
Onsdag kvällen händer dock något med min mage på kvällspasset, det börjar göra lite ont. Jag bryr mig inte så jätte mycket och tänker att det kanske beror på något jag ätit som kanske var jobbigt att bearbeta.
Väl hemma så blir det ännu värre och jag hoppas att det gått över när jag vaknat. Jag vaknar redan vid 02:00 och märker att jag okontrollerbart ropar AJ! För mig själv. Springer på toa gång på gång med tanken om att jag kanske måste det, men ikke.
Vaknar igen vid 03:00, 04:00 och 05:00. Går inte mera, jag ligger i fosterställnig och läser sportbladet ytterligare en gång för att föra bort tankarna. Av utmattning så somnar jag och vaknar vid 08:00 och det känns lite bättre, tror jag iaf. Jag skulle egentligen iväg och träna men avstår, jag lyssnar på kroppen.
Åker till jobbet och där börjar det igen. För varje timma som går så börjar jag böja mig mer och mer framåt. Tillslut så kan jag inte gå ordentligt. Kollegorna försöker stötta mig och ber mig åka hem men jag envisar med att fortsätta då de är kort bemannat. Tillslut så ber mor min att jag ringer in och berättar hur jag mår. Jag får ett ord från upplysningen: “Du åker in till akuten med detsamma”. Jag hatar verkligen sjukhuset, precis som alla andra. Kör dit med min bil trots rekommendationerna att inte göra det och känner verkligen att jag inte är 100% i huvudet. Väl framme så möts jag av min sambo som hjälper mig. En hel del prover tas och läkarna samt kirurgerna hittar inte felet men rekommenderar en tablett som jag tar. Känns lite bättre. Kanske för att klockan är över 02:00. Dagen därpå så kändes det ännu en gång som om att jag mådde bättre, trots att jag inte hade någon hunger alls (väldigt ovanligt). Runt klockan 15 så börjar det smälla till igen. Magsmärtan börjar bli värre och vid 18 så skickas jag hem från jobbet och märker att jag är svimfärdig. Väl hemma så minns jag inte så mycket alls förutom att jag inte kunde gå och lagt mig på sängen och somnat i cirka 20 minuter.
När jag väl vaknade så minns jag att jag inte ens orkade stå upp. Magen gjorde jätte ont och jag kunde inte räta på kroppen. Lyckas efter många om och men ringa min far som snabbt var på plats och körde mig till sjukhuset igen.
Denna gången såg de mer allvarligt på det hela och en hel del personer engagerades och hjälpte mig.
(Kanske det äckligaste jag druckit och obehagligaste. Smärtan i tungan försvann och hela gommen).
Provade olika typer av bedövningar och någon dryck för magsyran. Jag började få färg igen och lyckades slänga fram ett leende, det började avta litegranna, detta varade en liten stund tills det kom tillbaka igen. Det gjorde fruktansvärt ont och jag började tappa hoppet.
Flera läkare har kopplats in och de medger att de inte vet svaret. De testar sig fram säger en av dem. En spruta sätts i magen denna gången. Stor dos poängterar dem för att kroppen sakta under en längre tid skall ta ifrån “bölden”. Nu börjar det kännas bättre men läkarna vet fortfarande inte.
De misstänker njursten trots att alla symtom inte visar detta. De tror på en annan väg också men som han ej nämnde för mig.
Röntgen väntar nu och det ända jag gör är att sova känns det som. Vad beror detta på? Jo, morfin som jag också börjat äta för att kunna gå.
Var jag inte en löpare? När jag hade löpningen kunde inget stoppa mig. Oavsett om jag var irriterad på något eller någon var på mig så sprang jag bort allt. Nu kunde jag inte ens det.
Har aldrig tidigare varit sjuk på detta sett och aldrig tidigare haft några sådana bekymmer. Nu så vet jag ingenting. Inte läkarna heller.
En sak vet jag, jag har gjort det förr. En läkare sa åt mig för två år sedan att jag inte kommer kunna springa mer på 2 år, vad gjorde jag då? Jag persade 3 månader senare på 2 distanser.
Jag är envis och när allt är utträtt och jag kan börja anstränga mig igen, då är jag envis igen och persen jag lovat kommer att komma. Det är de jag är säker på!