Eindhoven Half Marathon högst upp på pallen

Sist jag var i Eindhoven var formen inte som idag. Jag släppte då klungan och hamnade på en fjärde plats. Målet i år var att springa in mot 68 minuter eller springa på placering. Det blev det sistnämnda.

Kände igen många på startlinjen från tidigare lopp och år och förväntade mig en tufft lopp om jag inte hittade en bra klunga.

Loppet

När startskottet går så får jag en riktigt dålig start p.g.a. utebliven nedräkning men försöker snabbt ta mig framåt och in i klungan. Väldigt tidigt märker jag att det blåser motvind en hel del (i stort sätt hela loppet).

Vinnaren från tidigare år la sig tidigt bakom mig, likaså de andra och jag hoppades på att vi tillsammans skulle hjälpas åt och ta blåsten men det gick för långsamt. Jag gjorde en tidig ökning och ingen valde att följa med.

Från tidigare år visste jag att det kan bli en hel del sicksack löpning om man hamnade ensam, i och med att man springer ifatt de sista löparna på maratondistansen. Så av den anledningen så försökte jag hålla mig så nära ledarbilen som möjligt. Hade tv-teamet och flertalet cyklister runt om mig som öppnade upp färdvägen.

Efter ca två kilometer släppte även killen som tagit rygg på mig och det fick bli ensamlöpning.

Att springa helt ensam är inte helt enkelt. Speciellt inte när det blåser och du inte riktigt har koll på din rygg. Försökte hålla en jämn fart så gott det gick och kontrollera loppet för att inte få en stark löpare bakifrån.

Har sprungit väldigt många lopp runtom i världen men aldrig någonsin upplevt det trycket från publiken som ropade ens namn.

Mot slutet när det var som “knixigast” så springer du på gator mitt i city där du har ett utrymme på ca 3,5-4 meter på bredden (inga staket, endast publiken som agerar avgränsade) och på bägge sidorna står det packat (kanske packade också) med folk som peppar och skriker ditt namn. Magiskt helt enkelt! Turkiska marknader, ni ligger i lä.

I och med att loppet sändes på tv så hade publiken koll på vem som ledde m.m.

Hade det väldigt svårt att veta om de andra hade tagit in på mig eller ej för att det var helt omöjligt att höra något sista två kilometrarna. Nästintill en klaustrofobisk känsla då publiken var så nära och skrek. Men ändå fantastiskt nu i efterhand.

Väl vid mål var det otroligt skönt att stanna. Tog inte ut mig och hade kunnat fortsätta ett bra tag till men det är inte jätte stimulerande att springa 19 km ensam i blåst på en öppen bana. Där stora delar går inne i villakvarter, långa vägar som svänger en del. Dock en otroligt vacker bana.

Annars helt optimala förhållande. 16 grader och sol.

Ungefär 48 intervjuer blev det i olika medier

Nu efteråt känns det otroligt skönt. Jag gjorde det som krävdes i de förhållandena som var trots kanske inte den bästa tiden (70 min).

Jag vet att formen är bra och om inte alltför många dagar är jag återigen på startlinjen. Men först intervaller ikväll 🙂 .

Kvällen tillbringade jag och lillasystern som är med mig på en afrikansk restaurang. Något vi pratat om och som ingen av oss tidigare provat.

Och ja, du äter med händerna 🙂

Tack Eindhoven! Vilken fest och vilket mottagande! Otroligt kul att vara tillbaka och denna gången springa betydligt bättre.

Lämna en kommentar